Veganslyna

Jag är plötsligt lite smårik efter att ha fått både CSN och tillbaka pengar som Lunk och mamma lånat, och alkohol får man ju inte dricka på ett bra tag, så jag tycker mig behöva en hel samling med mjuka kuddar till sängen, eftersom planen är att spendera hela hösten där med en massa böcker. Jag lyckades nämligen komma in på alla kurser jag sökt, plus en extra kurs som jag blev medlurad på av någon professor. Så första halvan av terminen är det tänkt att jag ska studera matte och etologi på 265%. Egentligen får man enligt någon skum lag bara läsa 150% som max, men jag är expert på att lura systemet. Det gäller att hålla sig sysselsatt. Frågan är hur jag ska ta mig ner på stan, eller ja, in till byn heter det här uppe, när jag inte får köra bil och mina privatchaufförer, dvs mamma och pappa, är upptagna med annat. Jag får väl köpa min miljontals mjuka kuddar en annan dag.

En annan fråga är vart jag la ifrån mig passet när jag kom hem från Jamaica. Det lär ju behövas när jag ska till Berlin med ena kursen på bevarandebiologi-konferens.

Det enda som egentligen fattas mig till hösten är en rejäl dos med självdiciplin och motivation, men allt går ju att köpa på Ebay nuförtiden. I annat fall får jag väl använda samma belöningssystem som alltid, dvs hembakta bullar, kakor och chips. Det löser sig sa han som sket i vasken.

Hörde precis på radion att Classic car week minsann är till för alla. Man behöver inte gilla bilar för att gå på Classic car week, nu finns nämligen något för alla. De har nämligen en teservis-utställning. 22 bord med teserviser. Hallelulja! Vilken publikdragare. Dessutom bjuder kyrkorådet på afternoon-tea. Folk kommer att vallfärda dit från hela världen, det känner jag på mig.

Nu får folk sluta att tycka synd om mig och dalta med mig. Så illa är det faktiskt inte. Det hade kunnat vara mycket värre, sådeså. Jag lever, min familj tar väl hand om mig, och jag njuter av lugnet häruppe i skogen. Dessutom gör allt smärtstillande mig härligt flummig, och får som whiskeyn på isen ansiktet att svullna upp så att jag kan göra überroliga guldfisk-miner.

Så håller jag på att bli tokig på folk som hakat upp sig på ensamhet. Det är okej att folk själva inte tycker om att vara ensamma, men det behövs inte gnällas hela tiden för det. Och det behövs verkligen inte något löjligt medlidande för att JAG är ensam. Jag har nämligen valt det själv, för att jag tycker om att vara ensam. Det må låta som en klyscha, men man behöver ingen annan människa för att trivas och må bra. Visst, det kan vara trevligt, men det är verkligen inget jag saknar eller letar efter. Händer det så händer det, och händer det inte så gör det mig inget alls. Så sluta tyck synd om mig för det också, det är inte synd om mig. Jag älskar att vara min egen och trivs bra ensam. Vill jag bryta revben eller något annat knasigt så har jag faktiskt kompisar att göra sådant med, men det har ni väl förhoppningsvis redan fattat.

Nu ska det knarkas lite mera piller, göras guldfisk-miner och njutas av ensamheten.
Så tycker jag faktiskt synd om er jag riktat det här till, för det är er det är synd om, inte mig.

Jag börjar se ut som en riktig missbrukare efter alla kanyler i armen. Inatt var jag på akuten för tredje gången den här veckan. Nu har jag fått smärtstillande för cancerpatienter, och livet blev plötsligt uthärdligt. Nästan iallafall.
Jag längtar tills skolan börjar. För den dagen jag vandrar in på Chalmers för att plugga matte har jag läkt ihop någorlunda och slipper vara helt drogad hela tiden.

Annars roar jag och pappa mig mest med att lära Svea att se ut som ett fyllo och digga till Judas Priest. Sådant måste alla blivande punkare kunna.

Giraffinfluensan visade sig vara en drös knäckta revben.
Snart får man väl skaffa klippkort på akuten.
Inga akrobatkonster på några veckor.
Inga fulla karlar on top of me.
Men jag får iallafall knarka helt lagligt tills jag slutar ha ont. Alltid något.

Jäkla kass pirat man är som inte tål en sjörövarfylla utan att knäcka en massa ben och krossa skallen.

Min stackars skakade hjärna känns som scrambled eggs, och kroppen som något som stulits från en avliden pensionär. Jag är övertygad om att jag har både gnufeber och giraffinfluensa, och att Sahlgrenska sprutade in någon giftig ketchup i min kanyl. Men nu är jag äntligen framme. Borta från Göteborg, borta från allt.

Här finns lugnet jag behöver. Tystnaden.
From ashes I rise.

Jag är trött på den här stan, jag behöver få vara ifred.
De senaste veckorna har kantats av på tok för mycket festande och umgänge. De allra flesta jag träffat och lärt känna har varit fina människor, andra har varit riktigt skumma. Finns det något jag inte tål så är det egocentriska människor som tror att allt kretsar kring dem, och som senapen på korven dessutom inte innehar någon som helst respekt eller omtanke för andra. Men man kan ju inte hitta guldkorn överallt. Alla har helt enkelt inte alla bananer i julgranen som jag brukar säga.

Vi hade en liten Hejdå Göteborg-fest. Den började bra.


Men den slutade med att jag fick Halle över mig, slog ut en bit av en tand, mitt huvud dejtade en trottoarkant, och jag fick åka plingplongtaxi till Plåsterhuset. Efter att ha kvicknat till insåg jag på hemvägen att jag minsann fått med mig souvenirer i form av en kanyl och en filt.


Nu flyr jag Göteborg och människor för ett tag. Gråt inte för mig Göteborg. På återseende.

Spike är död.
Överkörd.
I torsdags morse vandrade jag med min älskade döda katt i famnen längs riksvägen, storgråtandes.
Mitt hjärta har gått i tusen bitar.

Jag vet inte vad som sker inom mig, allt går i vågor, och alla som kommer i närheten sätter i princip sitt liv på spel. Jag är arg, ledsen, tom, vansinnig, trasig. Ena sekunden är jag apatisk, nästa är jag ett rasande monster. För allas skull tänker jag gömma mig på obestämd tid.

Ett uppriktigt förlåt till alla som råkat komma i min väg de senaste dagarna.
Ja förutom ni som varit totalt hänsynslösa.

Dagens drama utspelade sig på spårvagnen. Ett skrikigt gäng som lät som 14åriga kickers ramlade in på vagnen och satte sig givetvis bland oss. En kort stund senare börjar en aspackad brud att peta på Helenas tatuering i nacken.
-Assååå, få ja pilla på den ällär?
-Nej, säger Helena.
-Äh men vafaaaan, vaffö dårå?
-Jag känner inte för det, svarar Helena.
-Ah men JÄVLA PSYKFALL, SÖK HJÄLP! Vad fan tatuerar du dig för då om ingen får pilla?! vrålar fyllot till Helena, varav någon random karl sliter upp sin dåligt gjorda lilla tribal och försöker imponera. Vi är måttligt roade och jag önskar att jag hade en molotovcoctail i väskan. Eller åtminstone en tegelsten.

På hemvägen hittar vi en skadad måsunge som vi döper till Måsart (såklart!), och kör till Fågelcentralen, där Måsart blir ompysslad och förhoppningsvis blir frisk igen, så jag kan hämta Måsart och släppa ut honom igen.

Måsarts tack till oss bestod av några bett i fingrarna.

Numera kallas jag och Helena för Måsjesus. Ja, när folk inte vrålar "psykfall" till oss då.

Igår dog jag och hamnade i veganhimlen. Där finns det pizza med skinka, bacon och korv på. Ja, och ost såklart. Jag gillar att vara död. Så mycket att jag aldrig mer tänker vara annat än ett veganspöke på Old Corner i Gamlestan. Där ska jag sväva omkring på ett rosa moln och göra spökljud medan jag äter pizza resten av mitt döda liv. Det vill säga för alltid.


Av en slump så träffade jag käraste Dannyboy. Det är hans fel att jag är Göteborgare. Så nu har ni någon att skylla på. Utan den karln hade jag säkerligen fortfarande varit full på Mariannes i Falun varje onsdag, och typ 5 andra dagar i veckan också. Han är helt enkelt skyldig till att Kellys går runt.

Det sitter en pk-bajsnödig kritvit svartrockare på min altan och solar. Det är helt sant, men jag kan inte bevisa det, för personen i fråga tar bara nakenbilder på mig. Typiskt brudar. De tänker inte på något annat än mig naken. Det värsta är att hon använder solskyddsfaktor 50, så det kommer inte ens att synas. Men eftersom jag bloggar om det så är det sant och har hänt, för allt som skrivs på internet är sant, det vet väl varenda bumbibjörn.

Igår var för övrigt mitt liv så här toppen i en soffa på en uteservering. Men jag fick inte ha fötterna på ryggstödet, servitrisen gnällde på mig för att det såg "lite..." ut. Vad det nu betyder?

Jag glömde ju skryta om att jag faktiskt träffade bollen på första försöket med karlakarlträt igår. Antagligen för att jag ställde ifrån mig både öl och mobil i några sekunder. Sen blev jag så till mig att jag sprang iväg utan ölen. Snacka om miss. Som tur var kom bruden efter mig ihåg både sin och min öl när hon sprang. Jag stod bestämt kvar vid konen och väntade. Här springs inte utan öl. Iallafall inte när jag minns att jag har en.

Idag har jag förvandlats till gipsyqueen. Vi drog nämligen en repa till Kungsparken och på vägen råkade jag köpa en klänning med enorm kjol. Ja en sådan man får plats med massa karlar och stöldgods i. Alltså är jag zigenare.

Igår kväll visade jag mig vara halvbäst på ölbrännboll. Det vill säga, jag låg i världsklass på själva öl-delen, men missade givna lyror eftersom jag var fullt upptagen med att dricka bärs och smsa samtidigt. Helt ok tyckte motståndarlaget, och mitt egna lag tyckte väl att ursäkten "men han är ju gullig!" var lite småtam men valde att ändå skratta åt mig. Men vi vann ändå eftersom vi var Zolas lag och hon fyllde år och alltså bestämde. Då hade jag för länge sedan utvisat mig själv till ölbåset.

Idag har jag verkligen the day of my life.

Maja har gett mig en spa-skrubb-behandling så jag är lenare än lenast, och sedan masserat in mig i bodybutter. Begreppet babylen har fått en helt ny innebörd.

Nu sitter jag under ett parasoll på altanen med en enorm smoothie som sällskap och schysst musik på laptopen. Okej, det hade kunnat vara snäppet bättre om någon faktiskt hade gjort smoothien åt mig, men Maja har åkt för att köpa äppelvin till mig. Så det får duga.

Lite senare kommer Halle med 10 bärs som jag inte ens behöver betala för, och sedan ska det spelas ölbrännboll.

Idag skulle jag inte vilja byta liv med någon, inte ens med Salli som gnäller över att hon får så mycket sex att höfterna börjar ta stryk.

Nu ska jag klappa lite mer på mig själv för att jag är så underbart len. Hoppas er dag åtminstone är en promille så bra som min, för då har ni det toppen.

Jag har definitivt fått solsting. Som om det inte räckte med att bli girlie, så tyckte jag även att det var en bra idé att köpa en mössa nu när det är sisådär 1358 grader i skuggan. Fulltständigt logiskt. Men den var ju så JAG.

Idag har jag och Sofia råkat ut för universums bästa försäljare. Vi blev haffade på stan av en brud som på 20 sekunder förvandlade våra vanvårdade punknaglar till glänsande vackra saker man kunde spegla sig i. Som i ett blixtnedslag förvandlades jag från en ovårdad punkare till en supergirlie tjej som plötsligt insåg att naglar inte behöver vara ett nödvändigt ont som är jobbiga att klippa. De kan tydligen vara snygga, utan någon ansträngning. Jag vet, det låter som om jag blivit lobotomerad. Jag skyller på värmen som fått min skabbhjärna att smälta. Glada i hågen och luspanka vandrade vi därifrån med värsta tjej-kitet i väskan.

Ser ni en brud med skurmopp på huvudet som speglar sig i sina naglar så är det jag, mot alla odds. Helt sjukt, men sant.