Veganslyna

Eftersom jag varit skitig och lat väldigt länge nu så ligger alla mina mjukisbyxor i tvätten, så imorse fick jag lov att dra på mig mina enda jeans som jag faktiskt kommer i efter allt chips-ätande. Well, nu har jag ju inte haft dem på mig på en månad eller så, så imorse var det rena rama chocken från hell när jag insåg att jag kunde dra på mig dem utan att ens knäppa upp knapparna. Allt extra promenerande på grund av arbetslöshets-tristessen har tydligen gjort sitt. Tyvärr innebar det att jag fick lov att ta tag i tvätten eftersom jag inte kan lita på att jeansen sitter kvar när jag går ut längre. Undra vart jag städat bort mina nitbälten? De måste ligga någonstans bland de kläder jag brukade ha när jag vistades ute bland folk. Nu är bara frågan, när gjorde jag det senast, och vart gömde jag undan de kläderna? Nåväl, imorgon behöver jag inte bry mig i det mer, för då har mjukisarna torkat.

Jag inser nu när jag skriver det här att jag ytterst troligt nog kan ta fram mina gamla jeans som nog lär passa nu. Varför tänkte jag inte på det tidigare?

Seriöst, min läkare har humor.
Och jag har tydligen humör.

Varje kväll när det är dags att sova så fantiserar jag om en större säng. Det sista jag säger innan jag släcker lampan är nämligen "ligger alla skönt nu, alla utom matte?", så tittar jag på hundarna och ser att alla ser nöjda ut, släcker lampan, och försöker lägga mig så bekvämt det bara går när man ligger ihoptryckt i ett litet hörn av sängen, med en fjärdedel av täcket och en halv kudde om man har tur. Grejen är att vi utnyttjar inte ens hela sängen, vi ligger på max halva ytan. Och det är en 90-säng vi pratar om. Behöver jag säga att mina hundar gillar närhet? En större säng skulle definitivt bara vara slöseri på oss. I vår enorma soffa ligger vi likförbannat lika hoptryckta, som sardiner i en konservburk, i ett hörn av soffan.

Varje morgon när jag vaknar känner jag mig 10 centimeter kortare, och den dagen jag vaknar upp för att inse att jag förvandlats till en dvärg med puckelrygg så kommer jag inte ens att bli förvånad. Men vad gör man inte för sina älsklingar?

Jag hoppas innerligt att jag bara inbillar mig de här tecknen. Ellie har varit stel och öm i höger bak de senaste dagarna. Och plötsligt försvinner våren, och snön faller över Göteborg. Ellie älskar snö, och det kändes som att vi för säkerhets skull gick ut och lekte lite i den ikväll, ifall om det kanske är sista gången. Det har varit lite kallare senaste dagarna, och Ellie är nyklippt. Jag hoppas det är därför hans leder reagerar, och inget annat. Men jag är rädd för att hoppas för mycket. Jag vill inte att det ska vara dags än. Kom igen nu Ellie, vi har många år kvar tillsammans...

Idag har jag finjusterat alla klippta hundars frisyrer, så nu har jag tre välfriserade jyckar och en rugguggla. För att verkligen befästa att våren är här så rensade jag även gården från hela vinterns ivägblåsta fimpar, och tömde alla askkoppar. Om jag bara fann cigaretter lika vidriga som gamla slemmiga fimpar hade min hälsa ropat hurra för länge sedan...
När jag ändå var i farten bytte jag duschslang också, eftersom Maja så fint färgat den gamla lila med hårfärg. Man kan ju fråga sig om inte hårfärg är avsedd just för hår, men det fungerar tydligen ypperligt att färga duschslangar med det också om man känner för det.

I veckan gav jag helt upp hoppet att läkaren skulle svara på mitt arga mail, så jag ringde och bokade en ny telefontid, med en annan läkare. När min bokade telefontid passerat, och ytterligare 1,5 timme gått utan att den nya läkaren ringt skrev jag ett nytt argt mail. Jag börjar bli bra på sådant. Strax efter att jag skickat mailet ringde han dock, så nu får jag skämmas lite när han läser mitt senaste mail. Whatever, är man sjuk i huvet så är man. Nu har jag iallafall fått en hög nya piller att knapra på. Snart behöver jag inte ens äta mat längre. Jag lär bli mätt på alla piller ändå.

Nu börjas det igen.
Solen börjar bli stark.
Dumma vår.
Fräknarna är tillbaka.
Jag ser ut som om jag stått bakom en kossa som är duktigt kass i kistan.
Hädanefter promenerar jag nattetid, alternativt paketerar in fejjan i ugnsfolie innan jag går ut.

Det hände en olycka med köttkvarnen imorse...


Nä ok då. Jag har ingen köttkvarn.
Det är bara Chico som fått en vårfrisyr.
Jag är inte hans största favorit just nu.


Det är verkligen vår i luften.
Efter 1,5 månads ignorans har jag äntligen tagit tag i att skrubba dörrmattan som Salli kaskadkräktes på mitt i en rap. Hallelulja.

Eftersom våren sprang bort och det kom mellan 5-10 cm snö idag helt plötsligt, så kände vi oss lite tröst-nödiga i Fraggelberget. Så vi gjorde pizza. Lyxpizza med veganost såklart. Den ena med kantareller, marinerad stekt tofu, lök, sparris och tomat, och den andra med bananer, ananas och curry. "Tyvärr" så felkalkylerade vi lite och råkade göra pizza till 8 pers istället för 2. "Tyvärr" så åker Maja bort imorgon och blir borta hela helgen, så jag tvingas att leva på pizza hela helgen. Stackars mig.

Nej, jag tar inte emot besök. Jag har...eh...drabbats av pesten!

För några veckor sedan skickade jag in min klippmaskin på reparation. Idag kom den så lägligt tillbaka, nu när våren är här och allt. Glad i hågen sliter jag upp paketet, beredd på att klippa alla hundarna på en gång. Men i paketet ligger min klippmaskin i tusen bitar. Bra jobbat med packningen där Börjes!

Nu får hundarna se ut som vandrande dammtussar ett tag till.
Dammtussar som tror att "titta in i kameran" betyder "titta vart som helst men titta INTE in i kameran".


Våren har ändå gått vilse. Igår tittade jag på kaprifoler som börjat bli gröna, idag snöar det. Bah!

Seriöst. Förra veckan när jag var hos läkaren bokade hon in en telefontid idag klockan 13, och bedyrade att hon skulle ringa mig då för att diskutera provsvaren på proverna vi tog förra veckan. Hon menade att hon förstod att jag inte litade på vården längre efter alla deras missar med mig tidigare, och lovade att hon skulle ringa oavsett vad proverna visade. Tror ni hon ringde idag då? Självklart inte. Så jag gjorde något jag är bra på. Dvs skrev ett argt mail.

Annars då. Jo tack, jag blir bara tröttare och tröttare. Min vanliga middagstupplur har förökat sig och är nu minst två tupplurar, fint fördelade över dagen. Det är inte många timmar i sträck jag orkar vara vaken nu för tiden. Jag har ont lite överallt, och känner mig som 90 bast.

Ps. Jag önskar mig rosa mamelucker i julklapp, och en plats på ålderdomshem. DS.

Jag måste sluta gå till Vårdcentralen. De hittar mer fel på mig varje gång jag är där. Går jag dit en gång till så får jag säkerligen cancer.

Senaste tiden har jag ju varit sjukt trött. Redan i november var jag och tog blodprover, varav läkaren sa att han skulle höra av sig om något var fel på proverna. Jag hörde inget, så jag drog slutsatsen att inget var fel. Helt felaktigt skulle det visa sig idag. Man ska inte lita på vården. När den andra läkaren tittade i min journal idag så såg hon att jag hade för låga blodvärden, så nu har jag fått en drös tabletter att knapra på. Dessutom såg hon att min sköldkörtel var svullen. Nu förstår jag varför min hals ser ut som en tjurhals. Det är den satans sköldkörteln. Den är förstorad och producerar antagligen för lite hormon. Då får man kass ämnesomsättning (dvs blir fet), blir trött, torr i huden, tappar minnet, osv. Nu fattar jag varför jag blivit "gammal". Så jag fick ta ett nytt blodprov. Hallelulja, jag svimmade inte som jag brukar! Nästa vecka får jag veta vad det finns för ytterligare fel på mig. Snart kommer de rekommendera mig avlivning.

Som plåster på såren fick jag nya lyckopiller.

Det sägs att man måste sysselsätta sig själv. Då blir livet fantastiskt omedelbums. Så de senaste tre dagarna har jag förutom att köra slut på hundarna totalt med för långa promenader och massa träning dessutom kokat sisådär en halv miljon olika bönsorter. Nu är frysen full, men inte känner jag mig gladare för det. Nu har jag ju inget att göra imorgon. Eller jo. Imorgon ska jag gå och få nya mirakelmediciner (jo tjena), bli lycklig som tusan (hah!), och dansa in våren endast iförd bastkjol (yeah right). Hallelulja. Skriver jag något mer nu så kommer min näsa att växa sig så stor att den spräcker väggen in till grannen.

Så påstår folk att jag är sarkastisk?
Bitter heter det!

Jag och Boro har problem.
Boro har fått ett nytt favorittrick.
Förut var hans favorittrick att gå slalom mellan mina ben.
Vilket ledde till att han fick problem med fotgåendet eftersom han hellre ville gå slalom.
Och ett ständigt puttande med nosen på mina ben på promenaderna för att tala om att han ville gå slalom.
Han har nämligen duktighetskomplex min lille duracellterrier.

Nu har han lärt sig att stå bakom mig, gå tunnel mellan mina ben, vända, backa från mig, vända, och sedan backa tillbaka och in mellan mina ben.
Jättekul tycker Boro.
Speciellt biten då han backar mot mig.
Nu backar han mot mig hela tiden.
Säger jag "snurr" så snurrar han och backar sedan mot mig.
Står han framför mig och jag säger "fot" så backar han in till min sida.
Säger jag "död" så lägger han sig på sida en stund, sen reser han sig och backar till mig.
Sådär håller vi på.
Problem.

Nu tänker jag inte säga "backa" till honom på tre dagar.
Vi ska träna gamla trick.
Utan att avsluta med backning.
Det blir en utmaning.