Veganslyna

Jag har precis krossat en fördom jag själv alltid trott på.
Nämligen att alla punkare minsann har drösvis med dunkar hemma.
Vi har inte haft något vatten på hela dagen, och när man frågar runt efter dunkar så har ingen några. Big fail. Vart är punkvärlden på väg?

Nu har jag bunkrat toavatten i en gammal kattbajs-hink, och kirrat en 33cl-petflaska med vatten som har en fin bismak av Cola. Typiskt att vi pantade alla stora flaskor för några dagar sedan. Man borde lära sig att aldrig göra sig av med något.

Annars ser jag tydliga tecken på världens undergång. Världen har börjat snurra åt något konstigt håll. GAIS vinner mot AIK, och jag har tappat min bitterhet. Jag vet inte vad jag ska svära över längre. Känner mig som en halv människa utan mitt bittra jag.

Idag har jag sett flera säkra vårtecken:
* Zack rullade sig i fiskkadaver vid sjön.
* Ellie har tagit sig årets första dopp.
* Chico och Boro har apporterat framtinade kottar.
* Det är grus och lera i hela jävla huset.
* Jag har fått fräknar och ser ut att ha blivit sprutlackerad av en ko som var kass i kistan.

Så har jag varit ute och fylledansat.

Att gå ut i skogen är numera rena rama självmordsförsöket om man inga tant-broddar har. Men Bambi kan slänga sig i väggen, jag ramlade inte en enda gång! Jag blir mer och mer övertygad om att jag trots allt ändå har karman på min sida. Något annat skulle faktiskt vara sjukt jävla fel, men världen är ju också helt sjukt jävla fel.

Idag går det aningen lättare att andas än på länge. Eftersom något jag lärt mig är att det inte alltid håller i sig särskilt länge, så tar jag dagen till fånga som fransmännen skulle sagt, fast med mer komplicerade ord. Idag ska jag med annat än bara ord tacka mina stjärnor för att de funnits för mig senaste tiden då jag verkligen behövt dem. Det blir lyxmiddag och sedan bjuder jag dem på en helkväll på krogen.

Eftersom Maja bangat krogkvällar så många gånger senaste månaderna kände hon sig tvingad att verkligen bevisa att hon tänkte följa med ikväll, så hon skrev ett kontrakt och gav till mig imorse. Ett kontrakt där hon förband sig till att följa med mig och Ola ut. Med andra ord, idag kan jag tydligen duscha utan att känna att det är helt i onödan. Jag ska utanför Fraggelberget och andas på andra ställen än i sängen. Kan ju sluta lite hur som helst. Men numera vet jag iallafall att jag har vänner som är beredda att skjuta mig på en skottkärra framåt om det så behövs.

Tack för att ni finns.

Känns inte som att jag gjort annat än rännt på sjukhus senaste dagarna. Men det har jag ju visserligen knappt gjort heller. Konstigt nog är jag förvånansvärt frisk om man bortser från en armé av spöken i hjärnan och en alien i magen. Men den zoologiska trädgården inom mig är tydligen där för att stanna. Därmed är jag nu också befriad från skolan resten av terminen. För plugga går inte för fem öre när hela världen är upp och ner. Fritt fram att sabba mitt liv på ännu fler sätt, ligga i sängen och bara andas och reflektera över livet som inte är ett liv. Med andra ord: bli ännu knäppare. Tills i höst. Då påstås det att jag ska ta igen allt jag slipper göra nu. Den som lever får se. Här tas det ett andetag i taget.

Min kropp har blivit wacko.
Först fick jag utslag och såg ut som om jag sovit i en djungel av brännässlor.
Sen försvann utslagen lika snabbt som de kom och jag blev helt sjukt len.
Fötterna är värst, de är som siden.

Så började jag bli hungrig när jag inte borde vara det,
sugen på helt konstiga saker istället för sådant jag brukar vara sugen på.
Matfantasierna handlar plötsligt inte om chips och pizza, utan om saker som kålsoppa.
Fast innan jag hinner äta börjar jag må illa istället.
Ibland kräks jag så jag tror inälvorna ska hoppa ur mig.
Och av någon outgrundlig anledning har jag börjat känna behov av att dricka 3-4 liter vatten om dagen.

Hade inte mitt liv varit så torftigt på senaste hade jag trott att jag var på smällen.
Kanske har jag gått och blivit befruktad av aliens?
Bulan i bakhuvudet kanske är ett microchip?
En spacealien i familjen hade ju visserligen kunnat vara intressant, fast jag har nog med husdjur.
Men vi kan ju alltid dumpa Tentakel-Gösta utanför Rikets Sal eller nåt.

Idag är det ungefär lika varmt ute som inne. Det vill säga åtminstone några ynka plusgrader. Vi fick nämligen en elräkning på 6 lax. Jajamen. Efter att ha svurit långa haranger om karlslokarna som höjt elpriserna, vinterkylan som definitivt är av hankön, och mansgrisarna som isolerat hushelvetet så jävla dåligt, sänkte vi inomhustemperaturen till runt 15 grader. Numera går vi runt i raggsockor och mössor inne, inlindade i filtar och huttrar bittert. Men men, vi är åtminstone inte känslokalla som merparten av den mänskliga arten, bara stelfrusna in till märgen. Alltid något.

Vi tjänar iallafall stora stålar på att bilen vägrar starta och därmed inte heller får någon dyr bensin eftersom den är elak. Typiskt män. Kan inte bygga ordentliga bilar. Så nu måste vi promenera hela den långa vägen till affären för att köpa chips. Inte ens tjock får man tydligen bli längre.

För att fortsätta i den bittra andan så är det nu 367 dagar sedan jag var ute och fotade vårens första kaprifolskott. Snön var ett minne blott och jag gick i bara tröja. Våren kommer inte, våren är död. Det är snöslask, grått, och den lilla sol man ser sticker bara i ögonen och vi stirrar föraktfullt på den jäkla solen som aldrig får skiten att tina upp. Undrar om det någonsin blir sommar igen. Sommar med festival, öl, svett a la Svetlana och lammkött. Känns mer troligt att man får sitta inne under sin filt, stirra på raggsockorna och drömma sig tillbaka till förra årets sommar.

Livet är fekalier.

Bakom becksvarta ovädersmoln lyser några få stjärnor svagt.
Stjärnor som lyssnar på mina tankar och reflekterar över dem.
Stjärnor som vakar över mig när det är som svartast.

Ibland verkar molnen skingra sig lite. Knappt märkbart, men ändå lite.
Men nästa sekund blåser det upp till storm igen.

Jag vet inte vad som händer om en vecka, en dag, eller ens om en sekund.
Kanske ligger jag som en sten under täcket, försöker andas.
Kanske håller stjärnorna mig på benen.
Jag spelar rysk roulette med min själ.

Det är farligt att idealisera. En dag vaknar man upp och inser att allt man så gärna ville tro, så gärna att man till slut trodde det på riktigt, inte är sant. Plötsligt finns inte det perfekta, det perfekta är istället becksvart.

Det är som stjärnfall, något oerhört vackert faller plötsligt och visar sig vara en jäkligt ful sten från rymden.
Och vem fan vill ha med fula stenar att göra, de fattar ju ingenting och går inte att prata med.

Jag söker nya stjärnor.
Stjärnor som under min livstid inte faller.
Som finns där oavsett vad som händer.
Frågan är om de ens finns.
Eller syns de bara inte för allt mörker?
Kanske har alla redan fallit.
Jag vet inte vad jag vågar tro på längre.

Så fylld av koffein att jag borde studsa fram.
Men är orörlig som en sten.
Stenar studsar inte.
Stenar andas inte.
Stenar bara ligger orörliga utan liv.

Ett tomt skal.
Skört som tunt glas.
Inget har hon kvar.
När glaset som mest behöver en skyddande hand för att inte spricka dras allas händer undan.
Så är livet.
Som egentligen inte är ett liv.

Sten. Skal. Glas.
Bara är.
Andas inte.
Bara är.
Ett vrak.

"Bärga vad du kan från det här vraket
det finns en spillra av mitt forna jag
Ta då med mig hem gör mig vacker
låt mig sova i din säng ett tag, låt mig sova ett tag

säg minns du hur det är jag brukar vara
minns du hur stabil jag var igår
nu är jag påväg att lösas upp till ingenting
för dagen har varit prövande och svår
kanske onödigt svår

Bärga vad du kan från det här vraket
se på mig kisande, se mitt bättre jag
Se med blida ögon, klarögt vaken"

Det är egentligen inte så konstigt att svenska folket är allmänt deppiga och kocko i bollen. Det ligger ju i våra gener. Jag menar, en gång i tiden var hela landet täckt av en fet jävla is och det var snorkallt. Likförbannat så vandrade våra förfäder hit från varmare ställen. De vandrade och vandrade, och när de tillslut kom till ett ställe där det var sjukt jävla kallt, då bestämde de sig för att bosätta sig där. Det låter ju fullt friskt. Eller inte. Ska vi fortsätta på samma linje, så var de för lata för att vandra vidare sen när de insåg hur jävla kallt och pissigt det var här och hur lite solen faktiskt sken, så de stannade kvar. Och blev förfäder till snubbar som byggde skepp och trodde på riktigt att det fanns en gris man kunde äta upp om och om igen och den ändå kom tillbaka. Och en snubbe som red runt i himlen och var arg. Hur vettigt som helst.

Sen kom vi till. Med den bakgrunden är det inte så konstigt att vi är dumma i huvudet.