Veganslyna

Det blir mer och mer tydligt att jag är påväg in i en manisk period. En av de bättre maniperioderna för en gångs skull. Börjar få svårt att sitta stilla utan att göra något, fötterna hoppar och det kryper i benen. Promenaderna blir bara längre och längre och jag tröttnar aldrig. Jag bakar kakor på löpande band, städar, donar hemma och startar miljoner projekt. Fnissar åt skitsaker och rycker bara på axlarna åt motgångar. Innan jag är officiellt tok-uppåt så saknas dock några detaljer:
* Ett gäng flirtar som vännerna håller ordning på genom att döpa dem till olika siffror.
* Skapande av konstiga relationer som kommer att bita mig i häcken framåt vintern.
* Ny hårfärg.
* Impulsivitet utan gränser.
* Ett gäng försvunna kilon som studsas bort i min galna framfart.

Med andra ord, snart är det dags att än en gång kasta sig fram i livet i 190 utan någon som helst eftertanke. Galna tider med massa roligheter. Vissa roligheter kommer i vanlig ordning ge ett fett bakslag vid senare tillfällen, men den smällen tar man då. Tänka efter före är inte min grej. Man måste passa på att leva livet som om varje dag vore den sista när man väl är inne i perioden med de fjäderlätta stegen som får en att studsa fram genom livet likt en duracell-gummiboll.

Börjar seriöst bli gammal och virrig.
Skulle borsta tänderna på hundarna som jag gör varje kväll. Gick in i badrummet, tog min egen tandborste och hade på kycklingtandkrämen. Suckade djupt när jag insåg vad jag gjort.
Nåväl, gör om gör rätt.
Tog hundarnas tandborste, hade på min egen tandkräm. Tog mig själv för pannan och började fundera på hur virrig man egentligen kan bli.
Tredje gången gillt blev det dock rätt.

Nu behöver jag en ny tandborste, för jag känner mig inte helt bekväm med att använda den jag precis preparerade med kycklingtandkräm.

Dags för nattciggen och sen sova. Har jag tur kommer jag ihåg att ta med ciggen ut och tända den i rätt ände. Men det kanske är att ha för höga förhoppningar om denna virriga 28åriga tant.

Jag börjar inse saker, sätta gränser, lära mig säga nej. Sätta stopp, säga vad jag tycker och stå fast vid mina känslor och tankar om hur saker borde vara. Försöka sätta mig själv i första hand, även om det inte alltid är lätt.

Dessutom har jag lärt mig att äkta vänners skit kommer ut genom rövhålet och rakt ner i toan, medan falska människors skit kommer ut ur munnen och rakt i ansiktet på folk när man minst anar det och inte förtjänar det.

Livet rullar på och det börjar ljusna. Jag ler mer än jag tjurar. Själen håller nog på att läka ihop och jag har lagt ett lock över det svarta hålet så jag inte trillar ner igen. Vi får se om det håller i längden. Den som lever får se. Tills vidare ska jag bara ägna mig åt att ta vara på mig själv och ha roligt.

Tydligen ser jag jäkligt nergången ut när jag vinglar in på kvarterskrogen en fredagkväll i trasiga skitiga mjukisbyxor, för igår försökte en knasig polack köpa heroin av mig. När han insåg att jag och Ola inte var rätt typer att fråga bestämde han sig för att bjuda oss på öl istället. När Ola gjorde ett tappert försök att bjuda igen försökte istället polacken att ge oss några hundralappar. Det var nämligen tradition att göra så där han var i från menade han. Jag tror bestämt jag gillar polska traditioner. Dock försökte han även stöta på mig, så Ola fick spela pojkvän. Rätt underhållande faktiskt eftersom jag fick tillfälle att leka bitchig flickvän.

Annars så är jag lite tjurig på Island som pruttar ut massa aska som kyler ner vårt redan kalla land. Bara för att de är ett is-land betyder det väl inte att alla andra måste vara det också? Igår morse vaknade jag upp och insåg att det var 11 grader "varmt" i huset. Det löste jag genom att åka och köpa en flanellskjorta i storlek tremannatält. Mycket fin pyamas måste jag säga. Att sova i vinterjacka hade nog blivit ganska knöligt, men nu är det problemet löst.

Jag är världens bästa zappare, helt enkelt för att jag hatar reklam. Men idag hade jag totalt oflyt och det var fan reklam på varenda kanal när jag skulle äta. Äta gör man nämligen framför TVn, och är det reklam kan man inte äta.
Nåväl, självklart blev jag irriterad över all kass reklam i vanlig ordning. Speciellt en om en jäkla rakhyvel.

Reklamen gick ut på att en brud pratar om hur väl hon vet att hennes karlslok hatar hur hon stjäl hans mat, tvingar honom att umgås med hennes trista kollegor och blahabla. Man kan ju undra varför hon gör så om hon nu vet att han hatar det. Snällt. Verkligen. Vem vill dela med sig av sin mat och träffa trista typer?

Det värsta är att slutsatsen hon drar är att eftersom hon vet allt detta om sin kära karlslok, så vet hon att han kommer att älska rakhyveln hon köpt till honom. Eh? Vilken FANTASTISK present!

Seriöst, om hon är svenska folkets version av den perfekta flickvännen förstår jag varför jag är och förblir ogift. Och från och med nu tänker jag fortsätta vara det, för såndär tänker jag då rakt inte bli. Basta.

Våren är fanimig den värsta årstiden av alla. Då börjar joggare och andra suspekta typer fara runt i skogarna och bajsa hej vilt överallt. Jag hatar det. Zack älskar det. Är det inte förruttnade djurkadaver så är det människobajs, lika kul båda två tycker Zack. Han rullar sig i det. Jag badar honom. Om och om igen. Var och varannan dag.

Härmed svär jag på att aldrig mer plocka upp en enda jävla hundbajs mer förrän folk lär sig att ta rätt på sin egen skit. Banne mig.

Tur för Zack att han är söt.

Vaknade 4 inatt av att jag kunde andas genom näsan igen. Fantastisk känsla, så jag gick ut och satte mig på altanen omedelbums och njöt. Då blev jag snorig igen. Typiskt.

Annars så är saker inte alls som de varit under hela mitt liv. Allt är inte svart eller vitt längre. Plötsligt finns en gråskala, och där har plötsligt allt hamnat. Allt och alla som varit vita och ofelbara ses med nya ögon och omvärderas totalt, samma med det svarta. Det finns ingen perfektion eller becksvarthet längre. Ganska chockerande faktiskt. Det ger upphov till massa tankar och en hel del besvikelse över hur saker och ting egentligen är, vilket inte alls är som jag trott. Känns lite som att jag lär känna världen och människorna i den på nytt, och nu ser jag även de dåliga sidorna jag valt att ignorera tidigare. Dessutom hittar jag gömda sidor hos mig själv jag aldrig sett tidigare, sidor jag både gillar och inte gillar.

Min värld har satts i gungning. Följ med på tidernas bästa rollercoaster. Och ta inte alltför illa upp av att bli omvärderade.

Hjärnan går på högvarv, men kroppen känns snarare tillhörande en invalid 90åring än mig. I ett desperat försök att skapa harmoni i mani missbrukar jag kaffe, men kroppen har inte ens chans att hänga med i min tankeverksamhet just nu. Försöker fördela ut lite tankar på vänner, fast de verkar ha fullt upp med sina egna tankar. Dålig timing helt enkelt.

Så ser det ut som skit hemma trots att jag lovade Maja att städa i helgen innan hon kom hem. Men dammsugaren är ju på övervåningen och det är alldeles för jobbigt att gå upp och hämta den. Dessutom har jag en förmåga att ramla i trappor, speciellt om jag ska försöka vara snäll. Senast jag skulle gå upp och ge Maja te och kakor ramlade jag ner som en gammal hösäck. Skulle jag hämta dammsugaren och förvandla huset till ett pedantiskt hem skulle jag säkerligen bryta nacken.

Vetenskapen borde gå snabbare framåt så att tillfällig lobotomi vore möjligt. Det är nästan läge att börja spela World of Warcraft igen och bara tänka och andas backstabs.

Jag har precis krossat en fördom jag själv alltid trott på.
Nämligen att alla punkare minsann har drösvis med dunkar hemma.
Vi har inte haft något vatten på hela dagen, och när man frågar runt efter dunkar så har ingen några. Big fail. Vart är punkvärlden på väg?

Nu har jag bunkrat toavatten i en gammal kattbajs-hink, och kirrat en 33cl-petflaska med vatten som har en fin bismak av Cola. Typiskt att vi pantade alla stora flaskor för några dagar sedan. Man borde lära sig att aldrig göra sig av med något.

Annars ser jag tydliga tecken på världens undergång. Världen har börjat snurra åt något konstigt håll. GAIS vinner mot AIK, och jag har tappat min bitterhet. Jag vet inte vad jag ska svära över längre. Känner mig som en halv människa utan mitt bittra jag.

Idag har jag sett flera säkra vårtecken:
* Zack rullade sig i fiskkadaver vid sjön.
* Ellie har tagit sig årets första dopp.
* Chico och Boro har apporterat framtinade kottar.
* Det är grus och lera i hela jävla huset.
* Jag har fått fräknar och ser ut att ha blivit sprutlackerad av en ko som var kass i kistan.

Så har jag varit ute och fylledansat.

Att gå ut i skogen är numera rena rama självmordsförsöket om man inga tant-broddar har. Men Bambi kan slänga sig i väggen, jag ramlade inte en enda gång! Jag blir mer och mer övertygad om att jag trots allt ändå har karman på min sida. Något annat skulle faktiskt vara sjukt jävla fel, men världen är ju också helt sjukt jävla fel.

Idag går det aningen lättare att andas än på länge. Eftersom något jag lärt mig är att det inte alltid håller i sig särskilt länge, så tar jag dagen till fånga som fransmännen skulle sagt, fast med mer komplicerade ord. Idag ska jag med annat än bara ord tacka mina stjärnor för att de funnits för mig senaste tiden då jag verkligen behövt dem. Det blir lyxmiddag och sedan bjuder jag dem på en helkväll på krogen.

Eftersom Maja bangat krogkvällar så många gånger senaste månaderna kände hon sig tvingad att verkligen bevisa att hon tänkte följa med ikväll, så hon skrev ett kontrakt och gav till mig imorse. Ett kontrakt där hon förband sig till att följa med mig och Ola ut. Med andra ord, idag kan jag tydligen duscha utan att känna att det är helt i onödan. Jag ska utanför Fraggelberget och andas på andra ställen än i sängen. Kan ju sluta lite hur som helst. Men numera vet jag iallafall att jag har vänner som är beredda att skjuta mig på en skottkärra framåt om det så behövs.

Tack för att ni finns.

Känns inte som att jag gjort annat än rännt på sjukhus senaste dagarna. Men det har jag ju visserligen knappt gjort heller. Konstigt nog är jag förvånansvärt frisk om man bortser från en armé av spöken i hjärnan och en alien i magen. Men den zoologiska trädgården inom mig är tydligen där för att stanna. Därmed är jag nu också befriad från skolan resten av terminen. För plugga går inte för fem öre när hela världen är upp och ner. Fritt fram att sabba mitt liv på ännu fler sätt, ligga i sängen och bara andas och reflektera över livet som inte är ett liv. Med andra ord: bli ännu knäppare. Tills i höst. Då påstås det att jag ska ta igen allt jag slipper göra nu. Den som lever får se. Här tas det ett andetag i taget.

Min kropp har blivit wacko.
Först fick jag utslag och såg ut som om jag sovit i en djungel av brännässlor.
Sen försvann utslagen lika snabbt som de kom och jag blev helt sjukt len.
Fötterna är värst, de är som siden.

Så började jag bli hungrig när jag inte borde vara det,
sugen på helt konstiga saker istället för sådant jag brukar vara sugen på.
Matfantasierna handlar plötsligt inte om chips och pizza, utan om saker som kålsoppa.
Fast innan jag hinner äta börjar jag må illa istället.
Ibland kräks jag så jag tror inälvorna ska hoppa ur mig.
Och av någon outgrundlig anledning har jag börjat känna behov av att dricka 3-4 liter vatten om dagen.

Hade inte mitt liv varit så torftigt på senaste hade jag trott att jag var på smällen.
Kanske har jag gått och blivit befruktad av aliens?
Bulan i bakhuvudet kanske är ett microchip?
En spacealien i familjen hade ju visserligen kunnat vara intressant, fast jag har nog med husdjur.
Men vi kan ju alltid dumpa Tentakel-Gösta utanför Rikets Sal eller nåt.

Idag är det ungefär lika varmt ute som inne. Det vill säga åtminstone några ynka plusgrader. Vi fick nämligen en elräkning på 6 lax. Jajamen. Efter att ha svurit långa haranger om karlslokarna som höjt elpriserna, vinterkylan som definitivt är av hankön, och mansgrisarna som isolerat hushelvetet så jävla dåligt, sänkte vi inomhustemperaturen till runt 15 grader. Numera går vi runt i raggsockor och mössor inne, inlindade i filtar och huttrar bittert. Men men, vi är åtminstone inte känslokalla som merparten av den mänskliga arten, bara stelfrusna in till märgen. Alltid något.

Vi tjänar iallafall stora stålar på att bilen vägrar starta och därmed inte heller får någon dyr bensin eftersom den är elak. Typiskt män. Kan inte bygga ordentliga bilar. Så nu måste vi promenera hela den långa vägen till affären för att köpa chips. Inte ens tjock får man tydligen bli längre.

För att fortsätta i den bittra andan så är det nu 367 dagar sedan jag var ute och fotade vårens första kaprifolskott. Snön var ett minne blott och jag gick i bara tröja. Våren kommer inte, våren är död. Det är snöslask, grått, och den lilla sol man ser sticker bara i ögonen och vi stirrar föraktfullt på den jäkla solen som aldrig får skiten att tina upp. Undrar om det någonsin blir sommar igen. Sommar med festival, öl, svett a la Svetlana och lammkött. Känns mer troligt att man får sitta inne under sin filt, stirra på raggsockorna och drömma sig tillbaka till förra årets sommar.

Livet är fekalier.

Bakom becksvarta ovädersmoln lyser några få stjärnor svagt.
Stjärnor som lyssnar på mina tankar och reflekterar över dem.
Stjärnor som vakar över mig när det är som svartast.

Ibland verkar molnen skingra sig lite. Knappt märkbart, men ändå lite.
Men nästa sekund blåser det upp till storm igen.

Jag vet inte vad som händer om en vecka, en dag, eller ens om en sekund.
Kanske ligger jag som en sten under täcket, försöker andas.
Kanske håller stjärnorna mig på benen.
Jag spelar rysk roulette med min själ.

Det är farligt att idealisera. En dag vaknar man upp och inser att allt man så gärna ville tro, så gärna att man till slut trodde det på riktigt, inte är sant. Plötsligt finns inte det perfekta, det perfekta är istället becksvart.

Det är som stjärnfall, något oerhört vackert faller plötsligt och visar sig vara en jäkligt ful sten från rymden.
Och vem fan vill ha med fula stenar att göra, de fattar ju ingenting och går inte att prata med.

Jag söker nya stjärnor.
Stjärnor som under min livstid inte faller.
Som finns där oavsett vad som händer.
Frågan är om de ens finns.
Eller syns de bara inte för allt mörker?
Kanske har alla redan fallit.
Jag vet inte vad jag vågar tro på längre.

Så fylld av koffein att jag borde studsa fram.
Men är orörlig som en sten.
Stenar studsar inte.
Stenar andas inte.
Stenar bara ligger orörliga utan liv.

Ett tomt skal.
Skört som tunt glas.
Inget har hon kvar.
När glaset som mest behöver en skyddande hand för att inte spricka dras allas händer undan.
Så är livet.
Som egentligen inte är ett liv.

Sten. Skal. Glas.
Bara är.
Andas inte.
Bara är.
Ett vrak.

"Bärga vad du kan från det här vraket
det finns en spillra av mitt forna jag
Ta då med mig hem gör mig vacker
låt mig sova i din säng ett tag, låt mig sova ett tag

säg minns du hur det är jag brukar vara
minns du hur stabil jag var igår
nu är jag påväg att lösas upp till ingenting
för dagen har varit prövande och svår
kanske onödigt svår

Bärga vad du kan från det här vraket
se på mig kisande, se mitt bättre jag
Se med blida ögon, klarögt vaken"

Det är egentligen inte så konstigt att svenska folket är allmänt deppiga och kocko i bollen. Det ligger ju i våra gener. Jag menar, en gång i tiden var hela landet täckt av en fet jävla is och det var snorkallt. Likförbannat så vandrade våra förfäder hit från varmare ställen. De vandrade och vandrade, och när de tillslut kom till ett ställe där det var sjukt jävla kallt, då bestämde de sig för att bosätta sig där. Det låter ju fullt friskt. Eller inte. Ska vi fortsätta på samma linje, så var de för lata för att vandra vidare sen när de insåg hur jävla kallt och pissigt det var här och hur lite solen faktiskt sken, så de stannade kvar. Och blev förfäder till snubbar som byggde skepp och trodde på riktigt att det fanns en gris man kunde äta upp om och om igen och den ändå kom tillbaka. Och en snubbe som red runt i himlen och var arg. Hur vettigt som helst.

Sen kom vi till. Med den bakgrunden är det inte så konstigt att vi är dumma i huvudet.

Mitt i snökaoset ser jag vårtecken i form av snygga karlar som poppar upp överallt när man minst anar det. Det enda som krävs är att man själv går runt i sunkiga skitiga kläder och ser allmänt nedgången ut, då är de plötsligt överallt, som vitsippor om våren.

Annars är jag mest nere i ett svart hål där allt är tråkigt och jag hatar allt och alla utom hundarna som är mitt livselixir. Jag har utvecklat allergi mot människor och deras allmänna tro på att det är en mänsklig rättighet att bete sig som rövhål. Så jag umgås med hundarna, hundarna och bara hundarna för tillfället. Ja och Maja då, men hon räknas inte till arten människa eftersom hon faktiskt är snäll.

Det gamla uttrycket "älska mig mest när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det mest" verkar ha glömts bort för länge sedan. Och då väljer jag att glömma bort människor som glömt det.

Så till veckans bästa konstaterande:

Det är ganska opraktiskt med vita hundar när det är massa snö ute.
Lånade med mig två av mammas och pappas hundar upp i skogen när jag skulle ut med mina fyra, och när det började mörkna och vi vände hemåt hade jag efter ett tag plötsligt bara fem hundar. Ropade på Cogo, deras vita lilla spöke, men såg honom ingenstans. Så jag ringde hem och förvarnade om att deras ena hund tydligen var på väg hem före oss, men just när jag lagt på såg jag hur snön bredvid mig rörde sig lite väl mycket. Där var han ju. Jäkla camoflagehund.

Ikväll ska jag visst ut och dansa. Det var länge sedan. Hemma sitter vi ju bara och häver öl.

Och det där med att få öppna sina egna paket på julafton, det är ju bara att lägga ner.