Veganslyna

Yo. Det är jag som är Brunett-Tessie, för er som inte känner mig sedan tidigare. Jag diggar mjukisbyxor, benvärmare, och musik som skulle ge din morsa en hjärtattack.


Jag är 26 bast, 27 om en månad, och alltså senil-dement. Till jul är jag färdigutbildad djurskyddsinspektör.

Bor i Göteborg tillsammans med två polare i ett radhus. Jag är alltså vuxen, även om ingen riktigt tror på det. Inte ens jag själv. Tillägg att jag kör Volvo, storhandlar, och har ICA-kort, så förstår ni vilka oerhört höga vuxenpoäng jag innehar. Dock har jag ingen Golden retriever, men 4 omplaceringshundar:
Elliott som jag haft i drygt 5 år, ser ut som en nallebjörns-terrier, tror att han är en katt, och är mitt lilla ADHD-barn.
Zack som jag haft i snart 4 år, som är ytterst övertygad om att han egentligen är en bebis, och en mycket bortskämd sådan.
Chico som jag haft i knappt 3,5 år, som ser ut som en korsning mellan bomullstuss och orch.
Så Boro, som jag haft i 2 år. Han blev nog tappad i en tjack-tunna som liten.
En katt har jag också sedan 4 år tillbaka, en hittekatt som heter Spike och tror att han är en hund.

Zack som en gång i tiden var så skygg inför främlingar, och svår att hantera ens för mig som hans matte, var så underbart duktig idag. Han satt som ett litet ljus på veterinärens bord och lät henne stoppa pappersremsor i ögonen som skulle mäta tårflödet, lät henne peta och pilla, klämma och känna. Inte ens när hon tog handflatan och höttade som slag mot huvudet för att se hur pupillen reagerade så brydde han sig. För 3 år sedan skulle han ha attackerat henne i ren skräck. Nu satt han bara där som en liten ängel, helt övertygad om att inget ont kan hända honom när matte är med. Gud vad jag älskar min hund, han är så fantastisk att jag nästan får lust att gråta en skvätt. Summan av kardemumman är i alla fall att han fått recept på en ögonsalva som ska hjälpa mot en eventuell kronisk hornhinneinflammation, så får vi se om det hjälper. Återbesök om några veckor, för eventuell vidare utredning om han inte blivit bättre då.

Det som är så vackert med omplaceringshundar. De kommer som vrak, åtminstone vissa av dem, för att växa i sig själva, lära sig att människor inte alltid är elaka mot en och äntligen får de någon som de kan lita på in i döden. Jag har haft både rasrena hundar redan från valpstadiet och omplaceringshundar, och jag måste säga att de sistnämnda är något speciellt. Man får en helt annan relation med en hund som haft ett bedrövligt liv innan den kom till dig. Att hjälpa en sådan hund tillbaka till livet innebär en hel del blod, svett och tårar, men det är så jävla värt det. Med risk för att romantisera begreppet omplaceringshundar, vilket jag absolut inte vill göra. Ge dig inte in på mer än du kan hantera. Men det finns också de omplaceringshundar som inte kommer med en massa bagage, och de kan vara lika bra förstahundar som en liten valp med flashig stamtavla.

Positiv förstärkning kan användas till annat än att träna djur. Faktiskt så fungerar det lika bra på människor, inklusive mig själv, även om jag är någon slags odefinierbar mystisk varelse som är svår att få grepp om. Som när jag pluggar till exempel, då har jag två alternativ. När jag har skrivit fyra rader på mitt exjobb får jag ta en kaka, alternativt spela en omgång ms-röj. Jag föredrar ms-röj, eftersom jag trots mina anti-mode-intentioner inte vill bli fet. Med hjälp av denna finfina metod har jag hittills kluddrat ihop hela 35 sidor på mitt exjobb, och det är inte dåligt kan jag tala om. Snart är jag klar, och kan titulera mig djurskyddsinspektör, och då ska det röras om i grytan ska ni se.

 

Förövrigt blir jag så otroligt trött på alla dessa diskussioner gällande mjuka metoder vs hårda metoder när det gäller hundträning. När ska folk inse att där kunskapen tar slut tar de hårda metoderna vid, och att hårda metoder endast ger en osäker hund med vassa tänder som endast lyder av rädslan för straff eller negativa förstärkningar? Allting handlar i grund och botten om vår egen oförmåga att läsa och tolka våra hundars signaler. ”Mannen som talar med hundar” talar inte med hundar, han skrämmer dem till lydnad och borde bannlysas. Likaså ”hundcoachen”. Ingen av dem har någonsin hört talas om etologi. Fram för vettiga hundtränare på TV, ta Anders Hallgren till exempel. Han borde bli hela svenska folkets förebild (om inte hela världens), inte den där förskräckliga snubben Milan. Han ger mig kalla kårar, och jag vill sätta på honom ett elhalsband och chocka honom till döds varje gång han visar sin nuna i rutan.

Om man är blond och gillar mode så startar man en modeblogg och hänger på innekrogar. Om man är brunett, har en frisyr a la skurmopp och hatar mode, ja då startar man en anti-modeblogg och hänger på sunkiga ölhak. Nästa steg är att döpa om bloggen till Brunett-Tessie och bli kändis. Men först måste jag ladda kamerabatteriet så jag kan förse er med finfina bilder på mina sunkiga kläder.

 

Idag har mina fd svarta mjukisbyxor en ny fläck. Snart är det dags att börja oroa sig för att byxorna vandrar iväg av sig själva om natten, eftersom jag faktiskt inte sover i dem. Det kanske är dags att slänga dem i tvättkorgen och byta till de smutsgrå? Fast några dagar till klarar de nog. Dagens accessoar består av mitt kära nitarmband i leopardfluff som ska påminna mig om att beställa väckning av min kära mor imorgon så jag och Zack kommer iväg till veterinären i tid. Förutsatt att John Blund minns mig inatt då. Inatt tog jag det säkra före det osäkra och sövde mig själv med finfina piller. Sova behöver man ju faktiskt om man ska orka skriva examensarbete. Den sista sidan sitter långt inne, och jag spelar hellre ms-röj. Ja det är sant. Jag är beroende av ms-röj. Jag blir beroende av vartenda spel jag råkar testa. Det kommer att sluta illa nu när sambon införskaffat ett Playstation 3. Imorgon kommer GTA-spelet. Hejdå dator, hej Playstation!

Har du bränt alla dina pengar på dyra Stureplans-drinkar som du egentligen är för ung för att inhandla? Då har jag två spartips till dig.

1. Slakta och skinna din chihuahua, och vips kan du designa dina egna chihuahua-mockasiner, istället för att gå runt i några alldagliga koskinns-skor som alla andra har. Skapa en ny trend istället. Har du dock stora fötter måste du även kidnappa en väns chihuahua om skinnet ska räcka till två skor.

2. Den där pudeln som din granne binder utanför snabbköpet när hon köper tamponger: stjäl den. Sedan går du tillväga som på vilken pälsfarm som helst. Dvs kör upp en elektrod i röven på hunden och sedan en i munnen, sätter på strömmen och väntar tills den dör. Vips så har du din alldeles nya boa.

Låter det lite läskigt? Kanske dags att fundera på vad du klär dig i egentligen.

Dagen till ära har jag samma mjukisbyxor på mig som igår (ingen som blir förvånad), men eftersom jag hällde morgonkaffet rakt mellan mina obefintliga bröst i morse så har jag ett nytvättat (!) urtvättat linne på mig. Soprumsnycklarna hänger där de ska, dvs på nyckelkroken i hallen eftersom Maja bar ut soporna igår. Istället är dagens accessoar en hårsnodd (läs strumpresår) runt handleden som ska påminna mig om att bestämma tid och datum för en playdate med Stina, då det ska åkas brumbrumpulka till Ikea för att frossa i totalt onödiga 5kronors-saker. Rena strumpor har jag minsann också, eftersom Boro adopterat gårdagens strumpor och använder dem som leksaker.

 

Zack har inte Leichmania. Veterinären ringde om provsvaren imorse. Så på fredag ska vi in för vidare utredning, för något fel är det ju. Senaste veckan har han inte varit särskilt sugen på mat alls. Dock så vet jag ju sedan tidigare att om man serverar honom maten i soffan så äter han ändå. Så jag gjorde det två gånger. Sedan var beteendet befäst. Varje morgon när jag går in i köket har jag nu tre hundar svansandes efter mig, vars ögon lyser frukoooost!, medan Zack springer och lägger sig tillrätta i soffan och väntar på att bli serverad.

John Blund, var är du? Du har glömt bort mig igen.
Du gör det alldeles för ofta.
Jag överväger att ringa din arbetsgivare och se till att du får sparken.
Men jag ger dig en chans till. Nästa gång du har vägarna förbi, förslagsvis inatt, så kan du lämna en lapp med ditt mobilnummer på, så jag kan ringa och påminna dig nästa gång du uppenbarligen super på jobbet och glömmer mig igen.

Jag tänkte vara duktig i år och köpa julklappar i tid, så jag surfade runt på diverse sidor för att hitta de perfekta julklapparna till min familj. Detta slutade dock med att jag beställde en hög julklappar till mig själv, istället för att skriva upp dem på min helt tomma önskelista. Eller okej, jag beställde faktiskt julklappar till familjens alla hundar också, vilket fick mig att inse att vi nog måste införa en djurbegränsning i vår familj. Att köpa julklappar till 8 hundar är inte direkt billigt, så fler får de bara inte bli.

 

Det är helt omöjligt att hitta julklappar till min familj.

Jag vägrar köpa tråkiga hushållssaker till min mamma, men något annat behöver hon ju knappt. Läsa böcker har hon inte tid med, och kläder förser min syster henne med så hon kan stjäla dem i ett obevakat ögonblick.

Min pappa skulle antagligen önska sig någon slags jordbruksmaskin, men en sådan får faktiskt inte plats under granen.

Systeryster är ju shopoholic så hon har ju redan allt. Skulle jag få för mig att köpa något utstyrselaktigt till henne skulle det antagligen sluta i katastrof, då hon är modelejonet i familjen och jag är den som har noll koll. Jag ser framför mig hur hon öppnar ett paket, lyfter upp innehållet, och skrattar åt vad hon tror är ett skämt från min sida.

Lilla Svea är enklare. Hon skrattar åt det mesta. Fast en viss julklappscensur råder nog ändå, så hon inte får men för livet av hennes mosters konstiga idéer. Dessutom ska sakerna godkännas för införsel på Agdurbacken.

Världen är full av fördomar.

Exempelvis så är det tydligen ytterst otroligt att jag, en snart 27årig brud i skabbiga mjukiskläder, några piercingar och tatueringar för mycket, och hår som påminner om en skurmopp, skulle vara ägare av ett schysst radhus i ett idylliskt Svensson-område.
Igår ringde en försäljare av brandsläckare på dörren. När jag öppnade tittade hon ytterst tveksamt på mig och frågade
-Bor du här?
-Jaaaaa? svarade jag.
Tystnad uppstod, och hon tänkte efter en stund innan hon kontrade med
-Jaså, vad trevligt. Har du dina föräldrar hemma?


Dessutom är det tydligen inte fullt normalt att promenera med 4 hundar såvida man inte bedriver hunddagis. Idag blev jag ikappsprungen av en kvinna som undrade om mitt hunddagis hade lediga platser.
-Mina hundar går inte på dagis, svarade jag, smått förvirrad.
-Nej, alltså, jag menar, har du plats för en till hund på ditt hunddagis? frågade kvinnan.
-Alltså, jag har inget hunddagis, jag är bara galen... svarade jag och lämnade ett smått förnärmad kvinna bakom mig.

Ett tag funderade jag på om jag skulle vara trendig och skapa en modeblogg, fast snarare då otrendig och skapa en anti-modeblogg. Dock insåg jag att det skulle bli rätt långtråkigt, och alla inlägg skulle bli rätt likartade. Något i stil med

Idag har jag ett par urtvättade fd svarta mjukisbyxor på mig som är tre storlekar för stora. Fläcken på benet skvallrar om att vi åt tacos för några dagar sedan. Upptill har jag nattlinne, eftersom jag var för lat för att öppna garderoben imorse, och nattlinnet ändå är rätt skönt. Mina smutsvita strumpor borde ha hamnat i soppåsen för länge sedan, men trosorna är åtminstone nya. Dagens accessoar består av soprumsnyckeln jag hängt runt halsen som en liten påminnare om att jag borde ha tömt soporna igår.

Inte så inspirerande kanske. Så jag låter detta bli någon slags gnällblogg istället.