Veganslyna

Det är ofta mycket snack och liten verkstad. Är en hund på rymmen i andra änden av landet heter det ofta att man gärna hade hjälpt till om man bott lite närmre, men när det senare rymmer en hund i ens egen stad, då är det knäpptyst. Kanske alla föreningsrepresentanter i föreningar som tar hit skygga hundar borde se det som en slags kurs (eller varför inte studiebesök?) att lägga hela livet på is för att ge sig ut och leta efter en skygg hund dag och natt i veckor/månader, och sedan lära sig av sina misstag och kanske inte ta hit fler sådana hundar? Tillslut kommer alla eldsjälar ha tröttnat, och då är det inte längre någon som fångar in hundarna åt dem. Vad händer då? Men jag har gett upp hoppet om förändringar för länge sedan. Jag kan inte komma på en enda förening jag vill stödja längre, de verkar bara vara samlingsplatser för naiva människor med stora hjärtan som inte vet bättre och inte heller vill lära sig.

Det händer så mycket saker att jag hela tiden stänger ner fönstret istället för att orka blogga om allt. Men jag kan ju helt enkelt bara säga att det händer för mycket för att jag faktiskt ska orka säga något mer om saken. Hah! Men något slags smakprov kan ni väl få.

Exempelvis att Ellie definitivt kommer att se ut som Halle i framtiden. I värsta fall måste en del av hans öra skäras bort om det inte läker ordentligt, fatta vilket radarpar de två kommer bli.

Jag hade en nära döden-upplevelse häromdagen, även kallat arbetsintervju. Fast jag tvivlar på att de släpper in en såndär oborstad vegan på *censur*. Ska man tro på fördomar så eldar jag ju ner diverse olika byggnader. Speciellt korvkiosker och minkfarmer.

Plötsligt när jag trodde det var dags att få vila upp mig efter Malmö och den fina förkylningen jag drog på mig när jag satt gömd i en buske i rena rama monsunregn-åsk-ovädret, då var det tydligen dags för en annan hund att rymma.

Så letar vi efter en inneboende som är knäpp nog att vilja dela en 4:a med tre människor (halvapor?), sex hundar och två katter.

Jag måste blivit blödig på äldre dagar, för jag smälter totalt när Soraya:
*viftar på svansen
*tigger hej vilt
*vågar gå ut i trädgården helt självmant för första gången
*pussar mig
*får världens infall och börjar leka med en pinne på promenaden
*hoppar ner ur sängen för att se vem som ringer på dörren och nyfiket står kvar och inspekterar främlingen
*tuggar på ett ben
*knölar ner sig bland fragglarna i sängen
...och tusen andra saker man inte trodde hon skulle göra.

Annars har det mest hänt tråkiga saker sen jag kom hem. Typ att Ellie blev allmänt krigsskadad av tyrannen Mao och fick åka i ilfart till djursjukhuset för att limma ihop ett tvådelat öra. Nu ser han lite ut som Halle.

Jag fick eminent sällskap i bilen hem trots allt.

Malmö har förvandlat mig till trött, gnällig och med noll stubin. Det kan gå ett dygn utan observationer, men oavsett tid på dygnet jag ska sova, så kommer de alltid in just när jag somnat. Självklart är det super att folk ringer, oavsett vad klockan är. Det skulle kunna vara så att jag var på rätt ställe vid rätt tidpunkt, så som jag varit förut men fått veta först i efterhand. En eloge till de som fattar att man ska ringa DIREKT, skitsamma om klockan är 4 på natten. Min sömn och mitt humör kan jag kurera senare.

Sitter mest bara och muttrar, suckar och gäspar. Man halvsover med mobilen intill sig för att inte missa något, och då blir man inte direkt utvilad har jag märkt. Inte blir man gladare av att man måste åka hem imorgon heller, utan Soraya. Hon är påkörd, skadad och rädd, riskerar livet om och om igen på motorvägarna, och jag kan inte göra ett skit.