Veganslyna

Idag är det ungefär lika varmt ute som inne. Det vill säga åtminstone några ynka plusgrader. Vi fick nämligen en elräkning på 6 lax. Jajamen. Efter att ha svurit långa haranger om karlslokarna som höjt elpriserna, vinterkylan som definitivt är av hankön, och mansgrisarna som isolerat hushelvetet så jävla dåligt, sänkte vi inomhustemperaturen till runt 15 grader. Numera går vi runt i raggsockor och mössor inne, inlindade i filtar och huttrar bittert. Men men, vi är åtminstone inte känslokalla som merparten av den mänskliga arten, bara stelfrusna in till märgen. Alltid något.

Vi tjänar iallafall stora stålar på att bilen vägrar starta och därmed inte heller får någon dyr bensin eftersom den är elak. Typiskt män. Kan inte bygga ordentliga bilar. Så nu måste vi promenera hela den långa vägen till affären för att köpa chips. Inte ens tjock får man tydligen bli längre.

För att fortsätta i den bittra andan så är det nu 367 dagar sedan jag var ute och fotade vårens första kaprifolskott. Snön var ett minne blott och jag gick i bara tröja. Våren kommer inte, våren är död. Det är snöslask, grått, och den lilla sol man ser sticker bara i ögonen och vi stirrar föraktfullt på den jäkla solen som aldrig får skiten att tina upp. Undrar om det någonsin blir sommar igen. Sommar med festival, öl, svett a la Svetlana och lammkött. Känns mer troligt att man får sitta inne under sin filt, stirra på raggsockorna och drömma sig tillbaka till förra årets sommar.

Livet är fekalier.