Veganslyna

Det är banne mig ett heltidsjobb att ge fragglarna ben.

Tänkte få mig en liten stund vid datorn med kaffe och banankaka, så jag plockade fram fyra ben. Fick en minut framför datorn, sen kom Boro och påpekade att hans ben var borta. Dvs nergrävt i trädgården. Så han fick ett nytt. Nöjd Boro.

Så kommer Chico, med Boros nergrävda ben. Boro kommer utan, eftersom han fick lov att övervaka uppgrävandet av benet, och Ellie under tiden passat på att stjäla både Chicos och Boros ben. Gå och ge tillbaka ett av benen till Boro.

Zack kommer och tittar lite snopet på mig. Han har försökt byta ben med Ellie, som slugt lyckades lura till sig Zacks ben och behålla sitt eget med, plus ett av de andra han stulit. Ge tillbaka ett ben till Zack.

Ellie går och dricker vatten. Chico lägger sig och ruvar på Ellies ben.

Efter mycket om och men ligger nu alla i en klump i soffan med varsitt ben, turas om att tugga på varandras och sina egna. Ibland tuggar två på samma i varsin ände. Nåväl, de får en att skratta iallafall. Och nu dricker jag kaffe och äter inte banankaka, eftersom Chico stal den när jag var upptagen med benproblem. Antagligen tog han vägen via datastolen eftersom han skrev ett (obegripligt) msn-mess på vägen.

Min psykolog var helt slut efter att ha spenderat en timme med mig idag. Han sa att han var redo att somna efter att jag speedat upp honom under vår timme. Inte så konstigt, jag satt bara och småstudsade på stolen, trummade med händerna och vickade på fötterna. Konstant. Det är svårt att sitta stilla när man är überuppåt och pigg som en duracellkanin på tjack. Dessutom pratar jag jättefort. Umgås med mig just nu är som att snabbspola allt hela tiden.

Sen drog jag och Maja på Emmaus där jag gick loss på böcker. Jag fick nämligen i läxa att försöka ta det lugnt. Typ passivitetsträna. Och då är ju böcker bra. Det blev några Arto Paasilinna-böcker, så tänkte jag ta några Tom Clancy-böcker också, men det fanns så många att jag fick beslutsångest och köpte en Roxette-vinyl istället. Ja, jag vet, inte ens jag hänger med i mitt resonemang jämt.

Så upptäckte jag plötsligt hur liten Zack är. Iallafall i jämförelse med en extremt punkig glittertoffla size 38.

Känns som att jag umgåtts konstant senaste veckan, men det har jag väl också. Missuppfatta mig rätt, jag älskar mina vänner och att ha de runt mig, men idag behöver jag en dag för mig själv. Jag och hundarna på ensam långpromenad, läsa lite bok i solen, lyssna på tystnad. Sakta ner en aning på full rulle-tempot och stanna upp lite. Har varit så speedad senaste veckan att jag knappt sovit något, ändå är jag inte trött.

Efter lite hundpromenerande i Hammarkullen och allmänt häng igår fick jag och Pernilla samma infall som vi oftast får. Dvs ut och dumpstra. Bara "lite". Vi räknar alltid upp saker vi absolut inte behöver mer av innan vi drar ut, men nog plockar vi alltid på oss sådant när vi väl kommer ut. Varje gång tänker jag att jag aldrig vill se en paprika, banan, broccoli, sallad eller äpple igen. Men nästa gång kanske jag inte tar med något sådant hem? Tss, kan man ju drömma om.

Nåväl, efter att ha fyllt hela kombin insåg vi att vi nog har mat för en månad. Efter att ha splittat allt var det bara att inse att det inte fanns en chans i helvetet att få in allt i våra frysar och kylar, så vi packade ihop en stor pappkasse som vi tänkte ge till någon. Självklart var inte en jävel vaken, så nu står det en presentkasse till någon hungrig person hemma hos Pernilla. En trevlig mix av diverse grönsaker och frukt, fransk färskost, bakpotatis och fan vet vad. Rostbiffen fick hundarna kalasa på. Vi tvåbeningar tryckte i oss chipsen. Gratis är gott.

Man kan ju fråga sig hur smart det är att ställa sig 5 meter från 4 lösa badande hundar och kasta bröd till fåglarna om man är hundrädd. Ellie apporterade alla limporna och skällde ut bruden för att hon inte kastade dem igen. Ärligt talat, hon förtjänade det. IQ-befriade knäppskalle.

Idag har jag dessutom sett 4 huggormar, 2 hasselsnokar en vattensnok och en kopparorm. Synd att jag inte hade kameran med mig. Fina djur. Fast jag vet att alla inte håller med mig. Chico är dock övertygad om att de är leksaker, jag anser snarare att han är självmordsbenägen. Tur för honom att han väljer godis framför leksaker. Nojjig hönsmamma som jag är har jag dock alltid telefon och kortison med mig i skogen den här årstiden.

Men en liten trygghetsguide till alla ormrädda:
* Den glänsande ormen är en kopparorm. Ofarliga.

* Huggormar har ett mörkt zickzack-band på ryggen, hannarna svart och honorna mörkbrunt. Finns även helsvarta huggormar. Sverigens enda giftiga orm, men den är lika rädd för dig som du är för den.

* Hasselsnokar har två rader mörka fläckar längs ryggen. Ofarliga.

* Vattensnokar har ljusa öronfläckar (ljusgula till orange, de skiftar lite). Ofarliga.


Så ut i skogen med er. Nu vågar ni!

Det blir mer och mer tydligt att jag är påväg in i en manisk period. En av de bättre maniperioderna för en gångs skull. Börjar få svårt att sitta stilla utan att göra något, fötterna hoppar och det kryper i benen. Promenaderna blir bara längre och längre och jag tröttnar aldrig. Jag bakar kakor på löpande band, städar, donar hemma och startar miljoner projekt. Fnissar åt skitsaker och rycker bara på axlarna åt motgångar. Innan jag är officiellt tok-uppåt så saknas dock några detaljer:
* Ett gäng flirtar som vännerna håller ordning på genom att döpa dem till olika siffror.
* Skapande av konstiga relationer som kommer att bita mig i häcken framåt vintern.
* Ny hårfärg.
* Impulsivitet utan gränser.
* Ett gäng försvunna kilon som studsas bort i min galna framfart.

Med andra ord, snart är det dags att än en gång kasta sig fram i livet i 190 utan någon som helst eftertanke. Galna tider med massa roligheter. Vissa roligheter kommer i vanlig ordning ge ett fett bakslag vid senare tillfällen, men den smällen tar man då. Tänka efter före är inte min grej. Man måste passa på att leva livet som om varje dag vore den sista när man väl är inne i perioden med de fjäderlätta stegen som får en att studsa fram genom livet likt en duracell-gummiboll.

Börjar seriöst bli gammal och virrig.
Skulle borsta tänderna på hundarna som jag gör varje kväll. Gick in i badrummet, tog min egen tandborste och hade på kycklingtandkrämen. Suckade djupt när jag insåg vad jag gjort.
Nåväl, gör om gör rätt.
Tog hundarnas tandborste, hade på min egen tandkräm. Tog mig själv för pannan och började fundera på hur virrig man egentligen kan bli.
Tredje gången gillt blev det dock rätt.

Nu behöver jag en ny tandborste, för jag känner mig inte helt bekväm med att använda den jag precis preparerade med kycklingtandkräm.

Dags för nattciggen och sen sova. Har jag tur kommer jag ihåg att ta med ciggen ut och tända den i rätt ände. Men det kanske är att ha för höga förhoppningar om denna virriga 28åriga tant.

Jag börjar inse saker, sätta gränser, lära mig säga nej. Sätta stopp, säga vad jag tycker och stå fast vid mina känslor och tankar om hur saker borde vara. Försöka sätta mig själv i första hand, även om det inte alltid är lätt.

Dessutom har jag lärt mig att äkta vänners skit kommer ut genom rövhålet och rakt ner i toan, medan falska människors skit kommer ut ur munnen och rakt i ansiktet på folk när man minst anar det och inte förtjänar det.

Livet rullar på och det börjar ljusna. Jag ler mer än jag tjurar. Själen håller nog på att läka ihop och jag har lagt ett lock över det svarta hålet så jag inte trillar ner igen. Vi får se om det håller i längden. Den som lever får se. Tills vidare ska jag bara ägna mig åt att ta vara på mig själv och ha roligt.