Duracell-gummiboll

Det blir mer och mer tydligt att jag är påväg in i en manisk period. En av de bättre maniperioderna för en gångs skull. Börjar få svårt att sitta stilla utan att göra något, fötterna hoppar och det kryper i benen. Promenaderna blir bara längre och längre och jag tröttnar aldrig. Jag bakar kakor på löpande band, städar, donar hemma och startar miljoner projekt. Fnissar åt skitsaker och rycker bara på axlarna åt motgångar. Innan jag är officiellt tok-uppåt så saknas dock några detaljer:
* Ett gäng flirtar som vännerna håller ordning på genom att döpa dem till olika siffror.
* Skapande av konstiga relationer som kommer att bita mig i häcken framåt vintern.
* Ny hårfärg.
* Impulsivitet utan gränser.
* Ett gäng försvunna kilon som studsas bort i min galna framfart.

Med andra ord, snart är det dags att än en gång kasta sig fram i livet i 190 utan någon som helst eftertanke. Galna tider med massa roligheter. Vissa roligheter kommer i vanlig ordning ge ett fett bakslag vid senare tillfällen, men den smällen tar man då. Tänka efter före är inte min grej. Man måste passa på att leva livet som om varje dag vore den sista när man väl är inne i perioden med de fjäderlätta stegen som får en att studsa fram genom livet likt en duracell-gummiboll.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0