Idealisering

Det är farligt att idealisera. En dag vaknar man upp och inser att allt man så gärna ville tro, så gärna att man till slut trodde det på riktigt, inte är sant. Plötsligt finns inte det perfekta, det perfekta är istället becksvart.

Det är som stjärnfall, något oerhört vackert faller plötsligt och visar sig vara en jäkligt ful sten från rymden.
Och vem fan vill ha med fula stenar att göra, de fattar ju ingenting och går inte att prata med.

Jag söker nya stjärnor.
Stjärnor som under min livstid inte faller.
Som finns där oavsett vad som händer.
Frågan är om de ens finns.
Eller syns de bara inte för allt mörker?
Kanske har alla redan fallit.
Jag vet inte vad jag vågar tro på längre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0