Veganslyna

Gårdagskvällen spenderades på Kellys, där samtliga hjärnceller försattes i koma. Det hela slutade med att Lunk låg och halvsov över bordet, ymnigt dreglandes. Jag och Salli kom fram till viktiga egenskaper hos blivande hussar. Sallis husse måste ha armar, och min måste ha en rumpa. Så långt sträckte sig våra krav igår. Men vi hade iallafall spermiskt roligt. Spermiskt är ett bra ord, vi uppfann det igår. Man kan beskriva allt med det ordet.

Sen frossade vi i lasagne och däckade på soffan till Fredagen den 13:e. Imorse vaknade jag och insåg att TVn fortfarande var på, och att någon äcklig kock stod och styckade kött i rutan. Då blev jag plötsligt bakis-illamående.

Ikväll är en ny kväll. Och sedan har jag druckit hela min årskonsumtion av alkohol på en enda helg.

Jag, Lunk och Salli har ägnat torsdagskvällen åt att spela bondespel och ölspel. Vad som kommit fram är att Lunks snopp är trasig och någon av hans manliga väninnor har haft den i sin mun. Salli har haft sex med ungefär 4900 män, och hon springer som en bajspackar-get när hon är full. Sedan kaskadkräktes Salli på min dörrmatta, och Lunk dog i chock när vi visade brösten. Dessutom tog det ett bra tag för Lunk att känna igen Dallas-låten. Först trodde han att det var Bumbibjörnarna, sedan Dr Quinn. Sen trodde han seriöst att Dr Quinn var "hon som flög omkring i Australien och var doktorn som kunde komma". Well. Jag har aldrig påstått att mina vänner är normala. Eller smarta. Själv är jag såklart både nykter och skitsmart. Ok, nu ljög jag. Men bara om en sak. Vilken får ni räkna ut själva.

Jag är tillbaka i storstaden igen. Med mig ner har jag min vän byfånen från Vansbro. Det märktes att han är en byfåne i smyg när han uttalade sin önskan om att ha haft kameran med sig när vi köpte pizza för att kunna dokumentera händelserna på torget. Jag som bott här i många år nu reagerade knappt på att det stod 3 polisbilar, en piketbuss samt 3 ambulanser där. Det var väl något vanligt Biskopsgårds-tjafs.

Nu ligger jag och byfånen i soffan och halvsover, och det ska vi fortsätta med, så vi är i toppform imorgon när Salli kommer ner och festen börjar.

I morgondagens Uppdrag granskning återvänder de till Julie Rescue, för att ta upp mer felaktigheter organisationen sysslar med. Jag kommer följa programmet med spänning för att se om något av det jag tagit upp i tidigare inlägg gällande vad jag saknade i förra programmet tas upp.

Djurens Rätt har efter programmet om Julie Rescue tagit en mycket konstig ställning gällande gatuhundar, då de på sin hemsida avrådde folk från att adoptera utländska hundar överhuvudtaget. Hur en förening som säger sig arbeta för djurens rättigheter kan ta ett sådant ställningstagande är skrämmande, då de grundar det på felaktigheter hos EN förening. De bör istället klargöra vikten av att vända sig till seriösa omplaceringsverksamheter, och eventuellt ge exempel på några sådana. Med sitt uttalande visar de enbart hur oinsatta de är i ämnet. Mer om detta då jag diskuterat klart detta med Djurens rätt. Deras tidigare kommentar är för närvarande bortplockad från hemsidan, och jag hoppas innerligt att de sätter sig in i ämnet ordentligt innan de kommer med nya grundlösa uttalanden. Annars kommer jag att efter snart 20 års medlemsskap begära utträde ur Djurens rätt. Detta är jag inte ensam om, många har redan gjort det, och många väntar på ett nytt uttalande från djurens rätt innan de fattar sitt beslut om fortsatt medlemsskap.

På söndag kan man se säsongsstarten av Kalla fakta, som då granskar dun-industrin. Deras granskning har visat att miljontals fåglar plockas levande för att folk ska få dun till sina jackor, täcken, kuddar, möbler, etc. Sådant djurplågeri är förbjudet enligt europeisk lag, men ändå får detta fortgå, och dunen säljs bland annat till europeiska konsumenter. Sverige använder inte dun från slakterier, utan merparten av dunet som används i svenska produkter importeras från länder som utövar denna form av djurplågeri. Att köpa en svensk produkt är ingen som helst garanti för att dunet inte kommer från denna förskräckliga industri. Det borde inte vara tillåtet att i Sverige sälja produkter innehållande dun och fjädrar plockade på ett sätt som bryter mot djurskyddslagen.

Kolla på Kalla fakta på söndag, och fundera över djurplågeriet du stödjer när du köper produkter med dun i. Är det något du verkligen vill stödja? Om du undrar hur det känns för gässen kan du testa att rycka loss allt hår på ditt huvud i några snabba hårda drag. För att inte tala om själva hanteringen och djurhållningen i sig.

Stina menar att jag ska berätta 7 random grejer om mig själv. Eftersom jag ändå varit för trött och sjuk för att blogga idag så kanske det är dags att lyda. Men jag tänker inte tvinga någon annan att göra samma sak, snäll som jag är, och dessutom hatar jag kedjebloggning, eller vad det nu ska kallas. Men allt för er skull. Håll till godo. 7 hemligheter om mig själv:

1. De enda underkläder jag godtar på karlar är stora kalsonger utan någon som helst passform. Helst i siden. Allt tight går fetbort och får mig att vilja gå hem. Om jag redan är hemma får det mig att önska att jag plötsligt faller ihop medvetslös.
2. I perioder är jag ätstörd i smyg och äter väldigt dåligt (eller inget alls) under dagen, men på kvällen äter jag som 7 bakfulla sjömän på gratisbuffé.
3. När jag inte kan sova på nätterna löser jag korsord för att slippa negativa tankar. Jag är rena rama korsords-experten nuförtiden.
4. Mina kräk-reflexer går på högvarv när någon drar en snorloska och när jag ska spotta efter att ha borstat tänderna.
5. Jag är hypokondriker. På riktigt alltså, inte bara när jag försöker vara rolig. Jag har cancer flera gånger i veckan. Oftast i huvudet eftersom det är där jag oftast har ont. Eller i ryggen.
6. Jag behöver glasögon när jag läser, tittar på TV och kör bil, men jag vägrar eftersom det är så sjukt fult med glasögon. Linser är inte ett alternativ eftersom jag får panik av tanken på att peta mig i ögat.
7. När jag och min vän Åsa åkte finlandsfärja lyckades vi av en slump slå rätt kod in till personalutrymmet, varav vi gick in där och drack upp personalens öl och stal en Stephen King-bok på finska. Dagen efter fick vi dåligt samvete och lämnade boken i hytten när vi klev av båten.

Det är ju riktigt roligt att vara döende. Eftersom jag är dödssjuk hör jag lite selektivt. När damen på Nyheterna berättade att "Fem bajsklättrare har omkommit i en lavin" höll jag på att skratta på mig. Det tog ett tag innan jag av bilderna att döma insåg att hon måste ha sagt "bergsklättrare". Det var inte riktigt lika roligt.

En annan kul grej är geten som sitter häktad för väpnat rån. Länk Visst, det är tragiskt med inkompetenta poliser, men man måste ju ändå se komiken i det hela. Som taget ur En ding-ding värld.

Ärligt talat så har jag inte tid att dö. I helgen ska ju Matte söker husse-brudarna, dvs jag och Salli, ut och promota oss själva. Då kan jag ju inte gå runt och tro att alla pratar om bajs. Det kan leda till grova felbedömningar av husse-material.

Jag går på sista versen, jag är definitivt döende. Den där manliga förkylningsvarianten har slagit till, ni vet "kvinnor snackar om att föda barn"-förkylningen. Den har jag. Det är oerhört synd om mig. Ni är välkomna att skicka tröst-paket till mig, men skynda på, jag dör snart. Nu är det kört med alla rädda världen-planer och framtidsdrömmar. Jag får helt enkelt vara nöjd med att jag var första tjej att födas i Sverige 1982, det är ju också en slags bedrift. Men nog hade jag hoppats på att göra något mer innan jag dog av en förkylning. Nåväl, det är tanken som räknas.

Det finns vissa misstag man kanske borde undvika att begå när man ska ut på krogen. Exempelvis:

• Att glömma bort att sminka klart båda ögonen och inte bara det ena om man nu väl ska sminka sig.
• Att glömma bort att köra raggarduschen och ta på ny deo om man är för lat för att duscha.
• Att glömma bort att byta till en tröja som inte skvallrar om vad du ätit till middag under veckan som gått.
• Att glömma bort att byta till en tröja som faktiskt inte stinker.

Jag fick full pott igår. Hur senil kan man bli på en skala? Jag bävar inför hur jag kommer att vara som 60-åring. Frågan är om jag ens minns mitt eget namn då.

Det är omöjligt att försöka planera något om man är två förvirrade själar. Jag och Lunk diskuterade och planerade idag länge och väl, och den andres argument och funderingar verkade bara mer och mer irrelevanta ju mer vi pratade. Jag började nästan fundera på om han slagit i huvudet, tills jag insåg att vi planerade två helt skilda saker. Dvs jag planerade hemresan till Göteborg och ett krogbesök nästa helg, och att Lunk skulle följa med mig ner så jag slapp köra ensam. Lunk däremot planerade visst utgång i Mora ikväll.

Det slutade med att vi inte kom fram till något alls. Eller jo, en grej. Att jag lider av grava problem att se skillnad på asiater. När jag tittar på en asiatisk film hinner minst halva filmen gå innan jag inser att skurken och hjälten faktiskt inte är samma person. Det är lite pinsamt. Förlåt alla asiater, jag ska träna på detta. Huruvida detta var relevant alls förstår inte ens jag.

När man pratar om Dalarna kan man dra den generella slutsatsen att jägare = varghatare i de allra flesta fall. Här i Mora har det varit allmänt gnälligt över att en av Mora-vargarna uppehållit sig i byarna stundtals, och nu är folk givetvis rädda för att deras barn ska bli uppätna. Sådant gör ju vargar hela tiden, det vet ju varje varghatare. Senast det hände var dock på 1800-talet. En gång, vad jag kan dra mig till minnes.

Det komiska är att jägarna lägger ut slaktrester överallt i skogarna alldeles i närheten av bebyggelsen. De bjuder alltså in rovdjuren till bebyggelsen. Kanske vore dags att använda den där köttklumpen bakom pannbenet istället? Så länge man ber rovdjuren att komma in i byarna har man ingen rätt att gnälla när de väl kommer hit, faktiskt. För att dra ett exempel så hittade jag tre högar med slaktrester på dagens promenad, alla max 500 meter från närmsta hus. Är jägare allmänt efterblivna, eller vad är problemet?

Jag förundras över att jag inte ens vaknar av jordbävningar (bevisat i Turkiet 1998), men såfort en hund piper till, kräks, eller verkar lite nere så vaknar jag omedelbums. Imorse var det Chico som kräktes. Det är verkligen dags att lära dem att inte äta hästbajs. Chicos mage är rena rama kaoset, så nu ska han leva på risavkok med köttslamsor i några dagar. Ni vet, sådant som veganer älskar att hålla på med. I normala fall petar jag inte ens på en ost för att det är äckligt, men när det kommer till hundarna pysslar jag ständigt med vilket snusk som helst utan att blinka.
Jag tror det kallas moderskänslor.

Jag trodde att vi levde i ett samhälle där dagens ungdom var tekniska. Åtminstone tekniska nog att kunna med en dator. Jag var fullt övertygad om det. Tills idag. Jag har nämligen fått lära min syster hur man flyttar filer mellan olika mappar på datorn. Plötsligt känner jag mig som världens största nörd.

Annars har det som vanligt inte hänt något spännande. Dagen har varit en helt vanlig dag för någon som nyligen blivit klar med studierna och nu går arbetslös utan något vettigt att göra. Dvs hundarna och jag har varit ute på långpromenad, sovit lite på soffan, och så har jag såklart missbrukat kaffe och letat efter vettiga jobb utan att hitta några. Som vanligt. Jag funderade seriöst ett tag på att ta mig an någon riktigt förskräcklig fosterhund med problembeteenden upp över öronen för att ha något att bita i, fast sedan kom jag fram till att det är så soft att bara ha mina egna hundar. Så jag får helt enkelt lära dem mer onödiga saker. De vanliga basic-kunskaperna en hund bör ha innesitter de redan sedan länge, så nuförtiden lär jag dem bara konstiga saker. De har dessutom fått egna specialtricks som ingen av de andra hundarna kan. Zack kan lipa, Chico gör sin gay-gest, Ellie skäller på låtsas (dvs det ser ut som att han skäller men han är knäpptyst), och Boro kan bitch-slappa och hämta mina tofflor. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på att lära dem, men något helkonstigt ska jag väl kunna klura ut.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig och dansgolv. Jag har fortfarande ont i näsan sedan jag blev knockad i Vansbro på juldagen. Dessutom har jag en rejäl bula i huvudet efter lördagens vilda dans runt stången på Wasastugan. En ful sliskig karl kom i vägen. Om han överlevde dramat som uppstod efteråt har jag förträngt.

Det kanske är bäst att jag återgår till att sitta hemma i mina mjukiskläder och lukta illa. Då skadar jag mig iallafall inte. Eller iallafall inte lika rejält som när jag går ut och dansar. Jag menar, det hör ju bara till vardagen att man snubblar över sig själv eller en sladd då och då. Eller går igenom en dörr som man glömmer att öppna först. Eller åker skateboard in i en blomma i vardagsrummet. Det är ju bara normalt. Sådant råkar väl alla ut för ibland?

Det händer grejer på hemmaplan när jag är bortrest.

"En låda med texten "BOMB" har placerats ut vid Willys i Biskopsgården. Polisen har spärrat av hela Friskväderstorget och boende evakueras."

Det känns tryggt att sambo Maja har hämtat hem Spike från kattvakten på torget. Nu är han i tryggt förvar 200 meter från "bomben". Annat är det med kattvakten Mika. Men jag skulle tippa på att bomben är falsk. Ute i hooden skjuter ju folk bara varandra, vi bombar inte varann. Hittills iallafall. För säkerhets skull sms:ade jag Maja och beordrade henne att ta en annan väg till skolan idag.

Edit: Det var ingen bomb. Jag sa ju det. Jag kanske borde satsa på en karriär som sierska istället?

Ibland blir jag bara så trött på att allt ska vara så förbannat politiskt korrekt. Det är som om vi lever i en tävling där den som är mest PK vinner ett hemligt pris. Grattis, idag var just DU mest PK, och du vinner en trasig rosa brödrost. Trasig är den för att du inte ska slösa på elen genom att rosta ditt bröd som du faktiskt kan äta orostat. Självklart har du bakat brödet själv för att åstadkomma minsta möjliga miljöpåverkan.

Jag drabbas ständigt av lusten att göra en massa saker bara för att vara sarkastisk mot denna eviga PK-tävling.
Därför känner jag mig skyldig att ha ett Coca Cola-parasoll på altanen, trots att jag alltid köper ful-cola och inte multinationell fin-Cola.
Därför har jag en rosa bling-bling-telefon trots att jag är tjej och borde ha en blå mobil för att jämna ut den eviga köns-fixeringen när det kommer till färger.
Därför gillar jag att gå ut i för korta kjolar bara för att provocera. Jag kan faktiskt vara feminist och ändå klä ut mig till luder, sådetså.

Innerst inne så är jag visserligen jävligt PK jag med, men jag förstår inte det där ständiga behovet av att skryta om eller stoltsera med det som så många verkar ha.

Härmed förlorade jag PK-tävlingen, men jag vann i alla fall sarkasm-tävlingen.

Vissa människor borde verkligen inte få ha djur. Bland annat matten till denna hund:


Angående hans vikt: "matte säger att han inte på något sätt är osund eller lider av sin vikt".
Hunden ser för fan ut som en tunna. Nu är visserligen denna hund långt ifrån det värsta jag sett, men jag reagerar starkt på att matten inte ens är medveten om att hunden är rejält överviktig. Att övergöda sina djur är lika illa som att svälta dem. Fattar man inte det kanske man borde satsa på en porslinshund istället.

Läs hela artikeln här.

Jag, Linn och Lunk kämpar för att leva upp till bakfyllans gyllene regler, dvs att slappa och äta så mycket det bara går, och lite till. Lunk gav visserligen upp efter toast och chips med dip, sedan slocknade han i min säng. Jag och Linn kämpar vidare med film, thaimat, pizza och mer chips. Det gick tydligen vilt till inatt, det tyder hungern på.

Dessutom insåg jag igår att jag i kombination med öl och porrstången på Wasastugan är en livsfarligt uppseendeväckande attraktion. Samt att det finns killar som tror sig vara badboys trots att de är klockrena exempel på mammas lilla pojke. Länge sedan jag dissade en stackare så hårt.

Ikväll ska jag bevisa att jag är 27 år och därmed vuxen.
Jag ska nämligen bjuda några vänner på mat, sedan ska vi i allsköns ro ta några öl framför öppna spisen, för att senare gå ut och dansa. Som ni kanske förstår är detta en omskrivning för att äta pizza, halsa öl, och svina på krogen. Jag förfinar bara omständigheterna lite, i tvättäkta Julie Rescue-anda. Dock kommer jag aldrig att ljuga för er, det kan jag svära på.

Jag blir bara mer och mer modern enbart genom att sitta på arslet. I dagens tidning informerades man om att skrynkliga kläder är otroligt hett just nu. Snart är jag som klippt och skuren för catwalken -utan att lyfta ett finger. Jag som hade tänkt duscha och byta kläder innan jag åker på fest imorgon. Det behövs ju knappast längre, jag kan ju bara skylla på att det är senaste modet om någon kommenterar mina skrynkliga skitiga mjukiskläder.

För övrigt så faschineras jag över hur bortskämd man blir när man hälsar på sina föräldrar, det är nästan som att bo på hotell. Tvätten tex. Man lägger den i tvättfacket i badrummet, och innan man har hunnit tänka tanken att man behöver tvätta så har tvätten på något magiskt sätt vandrat ner i tvättstugan, tvättat sig själv, hängt sig på tork, vikit ihop sig och lagt sig i en prydlig hög på mitt rum. Livet kommer bli hårt när jag åker hem igen, frågan är om jag minns hur man sköter ett hem längre. Det ska bli spännande att se. Men annars har jag ju faktiskt sparat instruktionsboken till både diskmaskinen och tvättmaskinen. Dammsugaren får väl helt enkelt min kära sambo instruera mig om.

Till att börja med vill jag gällande leichmania tillägga att sjukdomen endast är kronisk bland hundar, och på exempelvis människor är lätt att bota. I ett utvecklat land som Sverige är det därför inte tal om några epidemier. Se på tex Spanien, där sjukdomen funnits länge. Är det någon som kan dra sig till minnes hur folk dött som flugor i Spanien av en leichmania-epidemi? Nej, för det har inte hänt.

För att återgå till Julie Rescue så saknade jag i programmet något om Cantalobo, räddningscentret som Julie samlade in pengar till att bygga för några år sedan. Tanken var att Julie Rescue skulle flyttas dit. Men vad hände sedan? Julie Rescue står kvar. Cantalobo är byggt och i bruk, men utan samröre med Julie Rescue. Detta förvånar säkerligen många som skänkte pengar till Julie Rescue, öronmärkta till Cantalobo. Och varför drivs nu detta center av andra, och inte av Julie Rescue som det var tänkt? Kan det kanske ha något att göra med att myndigheterna ville att det skulle drivas på ett sådant sätt som ett rescue bör drivas, det vill säga med kastrering av samtliga hundar, och avlivning av sjuka hundar, något som Julie ställer sig helt emot? Jag är villig att dra den slutsatsen. Hur myndigheterna tillåter Julie Rescue att fortsätta, det kan jag bara inte förstå.

För övrigt så saknade jag även något i programmet om alla dessa valpar under 7 månaders ålder som skickas till Sverige med intyg om att de vistats i en isolerad miljö skyddade från andra hundar trots att de bevisligen levt i hägnet. Valpar under 7 månaders ålder ska hållas i en miljö skyddad från smittorisker, som andra hundar, för att få komma in i Sverige innan de fyllt 7 månader, och då även ha ett intyg som intygar detta. Julie Rescue har skickat ett flertal sådana valpar med intyg. Valpar som figurerar på bilder tagna på Julie Rescue, som definitivt inte är en skyddad miljö som Jordbruksverket skulle godkänna. Intygen är således falska.

Inget sas heller om adoptörerna som fått "fel" hundar. Jag tänker på adoptörerna som fått en hund beskriven för sig, sett den på bild, fått hem hunden som figurerat på bilderna, och insett att informationen de fått varit helt felaktig. Exempelvis de som bokat en tik men fått en hane, och vice verca. Eller de som bokat en "kastrerad hanhund som älskar människor och är glad i allt" och hunden vid ankomsten visar sig vara rädd för människor och dessutom okastrerad. Eller varför inte de tikar som kommit hit och varit dräktiga. Där kan man prata om att ge adoptören en chock. Det finns mängder av adoptörer med erfarenheter i stil med dessa. Det handlar inte bara om att Julie skickar sjuka hundar med falska papper, det går mycket djupare än så. Men eftersom Julie har för vana att hota folk som vågar yttra sig negativt om hennes verksamhet är det inte alla som vill gå ut offentligt med sina erfarenheter.

En intressant detalj är hur JRs representant i programmet utlovar förbättringar, när de så fint på sin hemsida i samband med sin granskning av Uppdrag granskning menar att det inte finns några brister. Vad är det då för förbättringar de ska göra? Den frågan är vi nog många som ställer oss.

Till att börja med måste jag säga att programmet tog upp mycket matnyttigt om Julie Rescue, men att jag saknade en hel del som aldrig togs upp. Dessutom fokuserade programmet mycket på sjukdomen Leichmania, som bara är en av många sjukdomar hundarna kan drabbas av. De andra sjukdomarna borde också ha nämnts, när man nu ändå valde att ta upp en.

Dessutom utelämnades vissa viktiga detaljer gällande Leichmania. Exempelvis att en smittad hund kan leva ett långt välmående liv bara den sätts på bromsmedicin. Självklart kommer den slutligen att bli sjuk, om den inte drabbas av vanliga ålderskrämpor eller andra för svenska hundar vanliga sjukdomar först. Men en vettig hundägare ser såklart till att hunden får somna in innan den börjar lida av sjukdomen. Jag har själv en hund med leichmania, som levt med sjukdomen i snart 6 år, och fortfarande är symptomfri. Han är idag 8,5 år, och jag tror ärligt talat att vad som tar honom ifrån mig kommer att vara vanliga ålderskrämpor. Jag menar inte att man därför ska skicka konstaterat smittade hundar till Sverige, verkligen inte. Men eftersom Leichmania kan ligga latent i flera år innan det bryter ut är ett negativt test aldrig någon garanti på att hunden aldrig kommer att utveckla leichmania. Jag rekommenderar alltid adoptörer av spanska hundar att testa om sin hund efter att den har varit i Sverige i ett år.

Angående hysterin som nu skapats kring Leichmania vill jag även påpeka följande. Precis som det informerades om i programmet behövs en mellanvärd för att smittan ska spridas. Det finns inga dokumenterade fall där Leichmania smittat på annat sätt. En smittad hund är därför ingen risk i Sverige idag, där ingen mellanvärd ännu finns. Däremot kommer klimatförändringarna innebära att sandflugan även kommer till oss. Detta innebär även att sjukdomen kommer till oss, oavsett om det finns smittade djur i landet eller ej. Vad som inte nämns överhuvudtaget är att svenskar som turistar i södra Europa även de kan bli bitna av sandmyggan, och därmed smittas och bli smittobärare. Framför allt barn och äldre ligger i riskzonen. Ska hundar sluta adopteras från medelhavet pga av Leichmania så bör även svenskar sluta turista i området, och turister som någon gång vistats där förbjudas inträde i Sverige. Dessutom bör importen av renrasiga hundar, katter et cetera för tillförsel av nytt blod i den svenska aveln stoppas. Ni förstår självklart att detta är en omöjlighet. De spanska gatuhundarna är endast en liten part av alla möjliga smittobärare.

Rävens dvärgbandmask togs upp i chatten efter programmet. Denna mask finns inte ens i Spanien. Däremot finns den i Danmark, dit många hundägare reser utan att avmaska sina hundar innan och efter hemresan. Dessa hundar innebär en stor risk för att vi slutligen får in masken i Sverige, om vi inte redan har den här. Lägg också till smuggelhundarna från Östeuropa. Men de spanska gatuhundarna är där ännu ingen risk.

Gällande övriga sjukdomar finns lättöverskådlig information här. Jag vill även påpeka att seriösa organisationer inte fuskar med papper som Julie Rescue gör, utan testar och vaccinerar sina hundar, på riktigt. Som jag nämnt tidigare ska man dock ha i åtanke att leichmania kan ligga latent.

Gällande de brister och frågor kring organisationen Julie Rescue som inte togs upp i programmet kommer ett inlägg senare idag. De är en del, och jag har lite annat att ta tag i först. Man skulle kunna ägna hela säsongen av Uppdrag Granskning åt detta, det är jag övertygad om. Men självklart förstår jag att det inte är möjligt, och att allt helt enkelt inte fick plats i programmet. Tyvärr tog leichmanian upp på tok för mycket tid som annars hade kunnat fokusera på felaktigheter och djurskyddsaspekter. Men det är ju endast min åsikt.

Slutligen vill jag säga att jag inte är för ett stopp av införsel av spanska gatuhundar. Däremot är jag för ett stopp av Julie Rescue, och för en granskning av samtliga organisationer. Det finns de som gör ett mycket bra jobb, och inte enbart fokuserar på att adoptera ut dessa hundar, utan även arbetar för en förändring på plats. Utan förändringar på plats försvinner aldrig problemet. Att skicka hit hundarna hjälper visserligen de specifika hundarna till ett bättre liv, men problemet på hemmaplan förblir detsamma. Därför arbetar en seriös organisation främst för förändringar på plats, men jag ser inget fel i att ge hundarna på de centren möjligheten till ett bra liv. Bland annat i Sverige.

Jag gissar på att många är nyfikna på mina kommentarer gällande kvällens Uppdrag Granskning? De kommer imorgon, jag lovar. Jag är helt fyrkantig i huvudet efter att ha diskuterat hela kvällen, samtidigt som jag konfigurerat min splitternya laptop som jag älskar högt redan. Nu behöver jag bara en kateter, en kock, och en doggywalker, så behöver jag aldrig mer resa mig ur soffan. Med andra ord: matte söker fortfarande husse.

För er som vill diskutera, ventilera, eller bara veta mer om utländska gatuhundar är ni varmt välkomna till Tassar.

Det här med barnpassning är inte min starka sida. Första halvtimmen gick strålande, men sedan blev Svea som besatt och gallskrek i mitt öra, höll på att slita av mig dreadsen med rötter och allt, och försökte dessutom peta ut ögonen på mig. Efter 20 sådana minuter med babyn från helvetet sade jag snabbt upp mitt släktskap med henne för några minuter. Fast efter att hon fått lite käk var hon ju både tyst och söt igen. Hon vet allt hur man ska manipulera en den där ungen.

Men ärligt talat så är Boro bättre än mig på att passa barn. Han håller till och med reda på torka-Svea-runt-munnen-papperet, och det är då mer än vad jag kan.

Det töar ute. Det är blank-is. Varje hundpromenad är rena rama självmordsförsöket ala Bambi på hal is. Mamma gjorde ett snyggt luftsprång idag och gick nästan ner i split i landningen. Fast när jag berömde hennes ryska akrobatkunskaper mumlade hon bara något surt om att hon hade kunnat bryta benen.

Annars så sysslar jag mest med min hemtenta i djurhållning. Men eftersom jag gjort nästan alla uppgifter och bara sparat de tre knivigaste till sist så fördriver jag mest dagen med att hitta på en massa viktiga saker som jag bara måste göra omedelbart. Typ äta bullar. Om jag inte äter bullar istället för att plugga så kan jag ju kanske dö.

Med anledning av Uppdrag Gransknings program om Julie Rescue har forumet Tassar till Sverige öppnat ett publikt forum där man utan att vara medlem kan diskutera Julie Rescue. Välkomna!
Tassar till Sverige

Forskare har bevisat att kvinnor under påverkan av alkohol har svårt att urskilja snygga män från fula, och tenderar att tro att just de fula männen är snygga. Detta är visserligen inget som skulle krävt forskning -var och varannan kvinna kan väl vittna om hur vi dagen efter en lyckad fest vaknat upp bredvid en skräcködla.

För att ge kvinnor samma möjligheter som män har jag formulerat följande lagförslag: "Samtliga snygga män ska under alla omständigheter ha läsglasögon på sig på krogen". Alla som testat att gå runt i läsglasögon vet ju att omvärlden tenderar att bli väldigt suddig då...

Frågan är om ett par läsglasögon skulle ge omvänd effekt på mitt val av män på fyllan? Detta är en teori som definitivt är värd att testas.

Julie Rescue fyller ständigt på sin hemsida i ren panik inför onsdagens program. Det är som en följetong av skitsnack som får en att skratta. Hur dumma tror de att folk är egentligen? Julie Rescue gräver sin egen grav genom att på sin hemsida försöka försvara sig med skrattretande löst babbel och lögner, som bara drar åt snaran ännu mer.

 

Angående valpen Nala som dog av en inälvsmask försvarar sig Julie Rescue med att valpen måste varit smittad redan vid födseln. På sin hemsida berättar de också att ”Valpen Nala kom från JulieRescue med ett intyg att den levt skyddad från andra hundar”. Vad gör då valpen Nala på detta foto, där hon vistas i hundhägnet och det mycket tydligt sitter andra hundar under bordet?

Inte är hon då skyddad från andra hundar i alla fall, vilket krävs att valpar ska vara för att få föras in i Sverige innan 7 månaders ålder. Det spelar ingen roll var och när Nala fick sin mask, Julie Rescue har nu bevisat att de förfalskar intyg.

 

Adoptera gärna hundar, men gör det från en seriös organisation. Det vill säga: inte Julie Rescue.

Jag har blivit modern mot min vilja. Plötsligt är det sjukt inne att ha mjukisbyxor, dock till högklackat. För att ge mjukisbyxorna en lite sexigare framtoning kallas de för harembyxor. Vilket bullshit. Varje normalt funtad människa vet att det heter mjukisbyxor, och är något man går runt och sunkar i hemma, inte bär till högklackat på fest. Frågan är om modebrudarna börjar få idétorka gällande fula saker att ha på sig och kalla moderna, eller om någon kändis råkat bli fotad på joggingrundan vilket ledde till att alla wannabes plötsligt vill ha mjukisbyxor. Lika skrattretande är det i vilket fall. Ungefär som hur alla i många år skrattade gott åt det fula 80-talsmodet, men sedan en dag började alla modebrudar plötsligt ha dessa fula kläder igen, eftersom det var modernt. Big fail brudar. Fula kläder kommer alltid att vara fula, även om de råkar bli moderna. Snart kommer säkerligen mameluckernas tid. Jag följer utvecklingen med spänning.

Harembyxorna? Ja dem kan jag säkert köpa på rea för en 50lapp när de är omoderna igen, och gå runt och sunka i dem hemma. Det vill säga använda mjukisbyxorna så som mjukisbyxor ska användas.

Inför Uppdrag gransknings program som ska granska organisationen Julie Rescue har organisationen själva valt att granska Uppdrag granskning -innan programmet ens har sänts. Där försvarar de sig själva på ett skrattretande sätt, och bevisar bara ytterligare att det kryllar av brister i hägnet och deras sätt att arbeta. Att de efter programmet väl har sänts skulle dementera vissa uppgifter vore väl inget konstigt i sig, men att innan någon ens har sett programmet och vet vad det ska handla om försvarar sitt eget handhavande och agerande som de tror kommer tas upp i programmet blir bara löjligt. Härmed erkänner de ju också att de är medvetna om dessa brister, som de så hårt försöker försvara. Julie Rescue handlar inte om djurskydd, det handlar om att utnyttja folks blödiga hjärtan, naivitet, och i många fall om djurplågeri.

Se nya klipp från hägnet på http://svt.se/granskning , och läs organisationens mycket roande granskning av programmet på http://www.julierescue.com/granskning.htm . Glöm inte att se programmet 14 januari, klockan 20.00 i svt1.

Idag har jag lyxshoppat lite. Förutom de vanliga veganprodukterna så köpte jag också några jag aldrig tidigare testat: gräddfil/lök-chips, kolaglass, och någon kaffedricka. Chipsen har jag letat efter ett bra tag i lilla Mora, och äntligen fanns de. Glassen har jag aldrig sett förut så det var en glad chock. Kaffedrickan har jag tänkt smaka länge så jag slog på stort. Så säger folk att man inte kan köpa lycka för pengar? Mat är ju lycka!



Snart lanserar Tofuline hallonglass igen också. De tog bort den ur sitt sortiment för många år sedan, och då grät jag nästan blod. Äntligen kommer den tillbaka! Dessutom kommer en tredje mjukost-smak: ädelost. Det händer mycket på veganfronten nu. För 10 år sedan var man tamefan glad om man hittade havremjölk, nu får man beslutsångest bara av att titta i veganska hörnan i affären. I love it!

Jag inser att jag har dåligt inflytande på barn när min kusin vägrar ta sin medicin såvida inte hans mamma går med på två villkor:
1. Att skicka ett mms på hans röv till hans pappa.
2. 100 kronor att handla för på leksaksaffären.

Nu har han tagit sin medicin.

En gång fick jag honom att fisa sin pappa i ansiktet och vråla tjoflöjt när han gjorde det. Socialstyrelsen borde verkligen ta tag i detta snart och ålägga mig ett förbud gällande att skaffa egna barn, samt förbud mot att umgås allt för mycket med andras barn.

Idag när jag satt och bläddrade i Expressens fredagsbilaga satte jag kaffet i halsen och började asgarva. Man behöver tydligen inte vara särskilt kompetent för att vara redaktör nuförtiden. I en artikel där 5 brudar diskuterar vad de irriterar sig på tar redaktören Annika Leone upp veganer som ett av sina irritationobjekt med förklaringen att "Jag menar lim, smink, skorna de har på sig, allt runtomkring kommer ju från djur. De kan inte riktigt leva som de lär. Det blir ibland bara töntigt."  Så fel det bara kan bli lilla du. Hade du haft någon som helst koll så hade du vetat att alla skor faktiskt inte tillverkas av läder, allt smink inte testas på djur, alla produkter runtomkring oss inte innehåller animalier. Men så behöver man ju tydligen inte kunna något om skor, smink eller andra produkter whatsoever för att vara en typiskt inkompetent modebrud. Jag däremot vet. Jag råkar vara vegan och leva som jag lär. Jag har både högklackade vanliga skor, högklackade stövlar, kängor, och vanliga skor som alla ser ut att vara i läder, men inte är det. Jag sminkar mig ibland, med smink som inte innehåller animalier eller har testats på djur. Jag köper animaliefria produkter, som inte testats på djur. Hoppsan Annika. Dags att sätta sig i skolbänken igen, eller kanske börja använda den där köttklumpen innanför pannbenet till att faktiskt lära sig annat än att använda VISA-kortet i klädaffärer?

Nu framgår det också vad jag irriterar mig på. Det vill säga osmarta människor. Speciellt de som uttalar sig om saker de uppenbarligen inte har någon aning om. Det blir ibland bara töntigt.

Min vän Salli tycker att jag är osmart. Eller iallafall gillar hon att framställa mig som osmart. Hon brukar supa ner mig för att sedan intala mig att det är en mycket bra idé att skriva foruminlägg på fyllan, för att sedan påpeka hur mycket smartare hon är som inte gör det. Igår frågade hon mig indirekt om jag är tjockskallig. Fast hon formulerade det lite finare i stil med "Har du stort huvud?". Jag har rätt normalstort huvud, men enormt hår som gör att inga mössor eller hjälmar passar mig. När jag rider (på hästar) sitter hjälmen någonstans ovanför huvudet och skyddar snarare mitt hår än mitt huvud.

Själv tycker jag att jag är smart. Jag har lärt mig mycket genom att alltid testa allt en gång. Exempelvis att det är farligt att åka skateboard inne på krogen när man är skitfull. Eller att det är farligt att åka skateboard inomhus även när man är nykter. Iallafall om skateboarden har skitkassa truckar, det står en blomma i vägen, och man är endast iförd underkläder och mjukistofflor.

Ärligt talat så har jag en IQ över 130. Fast det framgår inte alltid. För är det en sak jag är dålig på så är det att tänka efter före.

Det är underbart att ha hund. Speciellt när man väcks kvart över 4 på natten av ett GRUUUUUHMMMMPGH följt av ett PLASK, och känner hur man plötsligt blir alldeles blöt och kladdig. Boro kaskad-kräktes på mig, sig själv, på täcket, kudden, madrassen och väggen. Spyorna rann längs väggen, ner under madrassen, och det luktade helvete. Innan jag kommit ur chocken hade en ynklig Boro krupit in i min famn och börjat pussa mig i ansiktet. Mysigt. Det är underbart att ha hund. Nästan jämt.

Idag är det definitivt dags att duscha.

14 Januari klockan 20.00 är det säsongsstart för Uppdrag granskning, och programmet handlar om Julie Rescue, ett spanskt rescuecenter för gatuhundar, som placerar spanska gatuhundar bland annat i Sverige. Denna förening har i allt för många år dragit annan adoptionsverksamhet i smutsen genom att fuska med papper och tester, skicka sjuka och dräktiga hundar till adoptörer, och kvinnan som driver centret är emot kastrering och sterilisering av hundar trots att det är ett ytterst viktigt steg i bekämpningen av problemen. Medlemmar i föreningen som försökt arbeta för förbättringar har fått sparken. Föreningen arbetar efter no kill-principen, vilket innebär att sjuka hundar som borde avlivats för länge sedan fortsätter lida.

Några bilder från Julie Rescue:
Den ultimata valpningsplatsen?:


Sjuk tik som borde fått somna in för länge sedan:



Redan nu kan ni se klipp från programmet på http://svt.se/granskning

Missa inte detta. Ha dock i åtanke att alla föreningar inte arbetar på detta sätt. Just denna förening borde ha fått stänga igen för länge sedan dock.

Elias hörde av sig för att tala om att Matte söker husse skulle gå på TV. Jag var fullt redo att stämma kanalen i fråga för att ha stulit min programidé, fast det visade sig att det bara var en film. Ingen får sända min dokusåpa utan att jag och Salli får vara med! Punkt.

För övrigt väntar vi fortfarande på beundrarbrev på [email protected] . Uttagning sker när vi anser oss ha tillräckligt med hussar att vraka och välja mellan. Glöm inte att se snygg ut.

Dagens stora plan var att ta årets första dusch, bli sådär ren så att det kliar på kroppen, och byta till rena mjukisar. Det var dock skönare att ligga i soffan och äta chips, så jag skjöt den planen på framtiden.

Jag vet någon som brås på mig. Se bara så lik Svea är sin moster Tessie. Mjukiskläder, lite mage, ostyrig frisyr, och så den eftertänksamma minen. Dessutom är hon en jävel på att både rapa och fisa!

Jag har precis gjort en ytterst komplicerad beställning.
Fick ju stipendie för ett tag sedan, och jag bestämde mig för att lägga pengarna på en laptop. Sagt och gjort. Men eftersom jag är i Dalarna nu så vill jag ju få den levererad hit. Dock levererar inte Dell till annan adress än den adress där VISA-kortets innehavare är skriven. Detta löstes på följande vis:
1. Jag beställde datorn i mitt namn för att kunna få studentrabatt.
2. Jag angav pappa som kontakt och hans adress som leveransadress för att kunna få den levererad hit.
3. Eftersom jag sedan inte hittade pappas VISA-kort betalade jag med mammas kort, och vips blev en enkel liten databeställning en salig röra av tre olika personer.

Jag hoppas verkligen att beställningen går igenom och att de inte ringer till kontakten för att fråga om min förvirrade beställning. Pappa vet liksom inte vad en dator är för något och bör verkligen inte sköta sådana kontakter. Hans kommentar om internet var i stil med "Alltså, det där IIIIINTÄRNÄTET, det är ju en hemsk uppfinning, tänk vad mycket skit som hänt i världen sedan det uppfanns!". Det blir till att vakta telefonen de närmsta dagarna.

Plötsligt hände det, jag kände hur sommaren var påväg till Dalarna. Temperaturen steg snabbt till endast 20 minus, och jag kände att det var dags att bryta innesittandet och bege sig ut på långtur med hundarna. Sagt och gjort. Jag klädde ut mig till en eskimå redo för att äntra Antarktis, tog med mig hundarna som jag ansåg vara någorlunda köldtåliga (Boro fick alltså stanna hemma), och gick ut i skogen. Likt en michelingubbe vaggade jag fram. Riktigt mysigt var det faktiskt, och skönt att komma ut lite. Som ett minne av vår sköna promenad har jag ett bitmärke i handen som Zack gav mig när han ytterst bestämt talade om för mig att det banne mig inte är skönt att få isklumpar som fastnat mellan trampdynorna bortryckta.

Det lär dock ta ett bra tag innan jag tinar upp igen.

Har killar inga riktiga intressen, eller framstår det bara så? Såfort man ska träffa någon så ska det ju bara ses på film! "Vi kan ju hitta på nåt, se en film?", eller "Ska vi ses kanske, titta på film?", eller "Vi kan ju gå på bio!". Film film film. Som om det inte fanns något annat. Film är ju ett askasst sätt att lära känna varandra på. När man ser på film ska man hålla käften, annars stör man. Jag hatar när folk pratar när man ser på film. Kan inte någon karl bara vara lite påhittig nångång och förseslå bowling, biljard, vad fan som helst, bara inte FILM?! Kanske bada bubbelpool, så ser vi varandra nästan nakna på en gång och jag vet direkt om jag ska dumpa honom eller inte. Eller är det just på grund av den risken som det alltid ska ses på film?

Film kan vi se på när vi blivit bekväma med varandra och kan kura ihop oss i soffan tillsammans istället för att sitta i varsitt hörn. Då får du dessutom se mig i mina urtvättade mjukiskläder och göra mig fisa högt samtidigt som jag hälsar fisen välkommen med ett högt "TJOFLÖJT!". Låter det äckligt? Då är du ingen karl för mig. Du skulle bara höra mig rapa. Dina rapar skulle inte ens noteras i närvaron av mina. För att inte tala om hur sunkig jag är när jag är bakis.

Värmen börjar komma. Nu är det bara 26 minusgrader. Imorse var det 30. Snart kanske man kan gå ut igen. Hallelulja!

Idag har varit den mest ospännande dagen på länge, och då har den verkligen varit ospännande, eftersom jag faktiskt aldrig hittar på något spännande. Har suttit som fången inomhus. Vi har gjort några försök att gå ut, men efter en minut börjar hundarna halta på alla 4 eftersom det blir för kallt om tassarna. Alla utom Ellie. Han fattar inte varför vi inte går på långpromenad i snön. Han tycker vi är helt dumma i huvudet som sitter inne när det är massa snö ute att leka i.

Det suger att vara rökare idag. Men vi är ett härdat folk, vi rökare. Vi står ut med det mesta förutom att faktiskt ha slut på cigg. Så länge vi har cigg överlever vi allt. Jag är en superhjälte och mitt hemliga vapen är nikotin. Som Bamses dunderhonung ungefär. Förutom att nikotin inte gör mig särskilt stark.

Min moster ringde igår för att tala om att hon klippt ut en artikel om att sluta röka till mig. Jag talade om att jag inte var intresserad och inte ville ha den, för att jag inte har några planer på att sluta röka just nu, och när jag väl ska sluta så hjälper knappast en artikel. Jag vet hur man slutar, för jag har gjort det förut.

Likförbannat var hon hit med den idag, så nu ska jag klippa ut någon artikel om att banta till henne, eftersom hon begåvats med sisådär 50 extrakilon. Den ska hon få som tack för att hon precis fått mig sugen på att börja röka 20 paket om dagen. Det känns lite skrattretande att hon ska lägga sig i mina såkallade hälsoproblem medan hon själv har fetma och äter ihjäl sig. Jag håller inte på att pika henne om att fetma är farligt dagarna i ända, men nu får jag väl börja göra det så hon inser hur irriterande det är.

Apropå ingenting så började jag fundera på hur länge jag varit i Dalarna nu. Det måste vara någon vecka, typ två eller tre. Jag har fortfarande samma mjukisbyxor på mig som jag stal av mamma när jag kom. Det kanske är dags att sanera mig själv snart? Men det är en dag imorgon också, och säkerligen om en vecka med.

Min släkt undrade om jag inte ville ha en spark i födelsedagspresent. Sedan kom min moster på att det skulle ju faktiskt bli lite svårt att frakta sparken till Göteborg. Jag tycker snarare att det vore konstigt att ens försöka ta med en spark till Göteborg, eftersom det ändå inte går att åka spark där såvida man inte sätter hjul på den.

Jag har precis tryckt i mig en enorm bit av en fyra våningar hög vegansk (såklart!) jordgubbstårta. Jag känner mig smått orörlig, ungefär som en elefant som fastnat i en myr. Hur en elefant ens skulle kunna gå ner sig i en svensk myr kan man ju ifrågasätta, men den kanske har rymt från nån cirkus.

Boro fyller också år idag. Han tyckte tydligen att han förtjänade en lyxig födelsedagsmiddag som han försåg sig med i grannens kompost. Jag såg honom aldrig gå dit, men fisk-stanken som osade om honom när han kom tillbaka avslöjade honom. Fisken var tydligen saltad ala Melker i Saltkråkan, för nu dricker han kopiösa mängder vatten och går ut för att kissa minst en gång i timmen. Jag tar härmed tillbaka alla tidigare uttalanden om vilken smart hund Boro är.

Syrran behövde en natts riktig sömn, så vi lånade lilla Svea. Snäll som jag är tänkte jag filma henne när hon sprattlade så sött i kvällsbadet, men filmen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Utan ljud är den hur gullig som helst. Men grejen är att innan jag började filma sa jag till mamma "Får man verkligen filma barn som badar, eller klassas det som barnporr?". Självklart tryckte jag på inspelningsknappen innan jag avslutade meningen, så filmen inleds med att jag säger "Barnporr!". Way to go Tessie!

Efter att ha försäkrat mig om att hundarna var lugna lämnade jag dem i tryggt förvar hos mamma och pappa och firade tolvslaget i en stuga med ett gäng brudar. I tvättäkta dala-stil spelade vi ölspel, dansade på bordet och slog ut tänderna på varandra. Nej okej då, det var bara en bit av en tand som rök, som resultat av en misslyckad skålning.

Sedan fick vi den briljanta idén att bege oss till en större fest. Det lät ju så roligt och lockande. Väl där insåg vi att det inte ens spelades musik på festen, och det bara var en massa brats där. Vilket resulterade i att vi satte oss i köket där vi stod för underhållningen genom att dunka takten i bordet och sjunga fula låtar ala Svenne Rubins. Bratsen fattade piken och drog igång lite musik tillslut. Dock hej-jag-är-så-emo-och-nu-ska-jag-skära-mig-i-armarna-musik. Så vi tröttnade på den såkallade festen, gick in i vardagsrummet där jag kan dra mig till minnes att jag högljutt deklarerade vilken tråkig fest med fula bortskämda snorungar det var, och att vi skulle gå nu. Sen gick vi.

Det var en kul kväll. Och nu är jag gammal.