Veganslyna

Funderade lite kring varför min blogg har så många besökare när jag aldrig skriver något. Sedan kom jag på det. Mina bloggläsare är antingen sådana där hopplöst hoppfulla människor som lever i tron om att jag kommer börja spruta ur mig blogginlägg vilken dag som helst. Andra alternativet är dyslektiker, min blogg är perfekt för dyslektiker, för vad kan vara bättre än en blogg där man slipper läsa alls? Jag tror kungens favoritblogg är just min, sådeså. Så inatt gör jag alla besvikna. Ni hoppfulla stackare får ett helt innehållslöst inlägg att läsa, ni dyslektiker måste just läsa, för att komma fram till att det var helt onödigt och jag dessutom var rätt taskig mot er. Det enda som skulle kunna vara bra vore om kungen blev så pass ledsen av att läsa detta att hela monarkin bara rasade och försvann. Nu blev ni hoppfulla typer genast hoppfulla igen, dyslektikerna fortsätter tjura över att inget vettigt skrivs, och kungen lipar om han fortfarande läser. Tji fick ni!

Imorgon ska jag till människo-veterinären för en gångs skull. Billigt och bra till skillnad från djurens plåsterhus. Synd att man inte kan få frikort där med.

För närvarande har jag noll fritid. Jag försöker spurta i mål med brutna ben. Ja, alltså hinna klart med skolan före jul. Mina tangenter kommer att bli utslitna igen. Det hände med mitt förra tangentbord när jag skrev examensarbete senast. Nu har jag laptop, undra hur billigt det är att byta tangentbord då? Skräp också!

När jag får jullov tänker jag falla i koma av all stress. Om det nu heter jullov när skolan är klar för all framtid. Och om man verkligen kan ränna runt i skogen med alla hundarna när man ligger i koma. Dessa problem...

Jag behöver en väckarklocka.
En väckarklocka som kan väcka döda, för död, det är jag på mornarna.
Väckarklockan Boro fungerar inte när det är kallt, han stannar helst under täcket hela dagen.
En såndär lysande sak påstår folk vara bra. Men då kan man ju lika gärna sätta timer på lampan, och det kan jag säga på en gång, jag vaknar inte av att någon tänder lampan, eller av att solen går upp.
Vanliga väckarklockor med snälla trevliga gomorron-signaler fungerar inte. Vi snackar bruden som sov sig genom en jordbävning i Turkiet 1999.

Var hittar man väckarklocka a la brandlarm?

PS. Jag kan somna när jag äter chips. DS.

Det är en rätt annorlunda upplevelse att puttra fram i 40-50 km/h på motorvägen och ändå känna att man kör lite som en suicid galning. Maken till skitväder att köra bil i får man leta efter. Men jag kan ju stoltsera med att min bil såhär 50 mil senare står på parkeringen och inte ligger i ett dike till skillnad från alltför många andra bilar längs vägen. Folk i södern kan inte köra i snö, I tell ya. Jag önskar dock att jag haft en skoter idag, det hade varit enklare. Fast en bandvagn vore väl mer realistiskt med tanke på att jag har ett helt zoo med mig också.

Idag blev jag påmind om att jag inte har någon plan. Om en månad är min framtid ett svart hål, universitetslivet är över. Vad ska jag göra nu?
Sitter någon på drömjobbet åt mig, så ge hit det tack.
Är du rik, snygg, av hankön och behöver mig att förbarma dig över, slå en pling.
Kanske är det dags att dra igång den gamla dokusåpan igen, ja ni vet. Matte söker husse. Matte söker rik husse. Jag är störd, snäll, har några hundar för mycket och dansar till "Bakom mina solglasögon" på fyllan. Vem är du?

Insåg precis att jag aldrig någonsin kommer att kunna bo på den här gudsförgätna orten mer. Vi skulle nämligen beställa pizza. Vi valde ut ett ställe där det fanns både pommes och falafel, så jag skulle kunna beställa en helt vanlig falafelpizza som man kan göra på alla andra normala vettiga ställen. Men inte här tydligen. Att få pizzan utan ost, det var okej. Men nej men ojsan, inte kunde de lägga falafel och pommes på, det går ju inte! Skitsvårt verkligen. Kebabpizza kan man dock beställa, men det är tydligen en enorm skillnad.

Dagens smartaste kommentar: "Vadå, vill du inte HA en pizza då om du inte kan få den som du vill?". *tar mig för pannan*

Varning för Merals pizzeria i Mora med andra ord. Där får man inte sin pizza som man vill, kocken bestämmer vad man vill ha. Superbt! Kan tillägga att jag lagar min mat själv idag med.

Tillägnar detta blogginlägg till Salli, som (inte) så tålmodigt väntat på att bloggen ska återuppstå från de döda. Hon är väl antagligen den enda läsaren jag har kvar, men det är ju inte direkt någon popularitetstävling det här. Ja så länge man inte leker bimbo på Stureplan då och opererar om fejjan till oigenkännlighet för att det tydligen ska vara snyggt att se ut som ett monster.

Tanken slog mig. Vad tänker egentligen hundarna när man går på toa?
Plötsligt försvinner man bara in i det där rummet dit de inte får gå (ja alltså Chico anser bomullsrondeller och tamponger vara en delikatess, och Zack massakrerar toarullar eftersom matte lärt honom att det bor godis i dem). Matte bara går in, stänger dörren, och strax därefter kommer hon ut som om inget har hänt.
Vadå inget har hänt? Plötsligt stänger hon bara ute hela flocken och försvinner. Sen ångrar hon sig och kommer ut igen.
Att hon aldrig slutar med den där ensamträningen, vi har ju fattat för länge sedan. Matte är bara skum. Eller är det som när hon går ut och hittar roliga saker som hon sedan hämtar oss och visar, typ spår eller träd som det bor blodpudding i? Men varför får man då aldrig gå in i det där hemliga rummet där det kanske bor blodpudding på väggarna?

Boro undrar också över draken. Den där röda farliga saken som bor i ett skåp.
Han kan inte förstå varför människorna aldrig lär sig att inte öppna den skåpdörren. Då hoppar draken ut och sätter sin svans i väggen. Sen börjar den bröla och försöker suga in alla hundarna i sina farliga käftar.
Matte slåss och brottas med draken över hela huset. Man ser hur hon kämpar med draken som vill döda alla som kommer i dess väg. Matte är en hjälte.
Boro försöker hjälpa matte och biter draken, men då säger matte till honom att gå. Hon blir upprörd och nästan lite arg på Boro. Matte är nämligen en snäll hjälte som skyddar Boro från draken.
Till slut segrar matte över draken och stoppar in den i skåpet igen, och Boro vet inte till sig av glädjerus över att alla än en gång överlevde.
Men man kan aldrig vara riktigt trygg. Snart kommer dagen då de glömska människorna öppnar skåpet igen och draken de döpt till Dammsugaren än en gång kastar sig ut för att döda.

Först var det strumpan. Sen försvann en tidning. Och idag en kjol. Med andra ord, Sorayas initiativförmåga utvecklas.

Funderar på om man ska spara in lite på vattenräkningen och duscha ute idag. Det är en möjlighet. Sitter och inväntar något mindre uppehåll så man vågar gå på promenad, det är inte ultimat att ta ut Zack i det här vädret med tanke på att han fortfarande behandlas för bronkit.

Funderar också på människors lika värde i och med valet. Nu ska det fortsätta trampas på sjuka, låginkomsttagare, arbetslösa. Djurskyddet ska fortsätta vara lågprioriterat. Visst, det finns ett gäng människor vilka jag inte anser vara värda marken jag spottar på ens, men det är en liten grupp, inte en hel kultur eller större delen av befolkningen som inte hör till Sveriges rika. Fantasin om stadskupp snurrar i skallen idag.

"Jag ska aldrig ha mer än fyra hundar samtidigt, inte ens en fosterhund".
"Jag ska aldrig ha en hund med vinthund eller podenco i sig, det är inte min typ av hund".
"Nästa hund ska vara en amstaff eller pumi".

Jo tjena.


Efter alla turer med Soraya fanns det inte en chans i helvetet att jag tackade nej till att ta över henne, hjärtat mitt.

Det är ofta mycket snack och liten verkstad. Är en hund på rymmen i andra änden av landet heter det ofta att man gärna hade hjälpt till om man bott lite närmre, men när det senare rymmer en hund i ens egen stad, då är det knäpptyst. Kanske alla föreningsrepresentanter i föreningar som tar hit skygga hundar borde se det som en slags kurs (eller varför inte studiebesök?) att lägga hela livet på is för att ge sig ut och leta efter en skygg hund dag och natt i veckor/månader, och sedan lära sig av sina misstag och kanske inte ta hit fler sådana hundar? Tillslut kommer alla eldsjälar ha tröttnat, och då är det inte längre någon som fångar in hundarna åt dem. Vad händer då? Men jag har gett upp hoppet om förändringar för länge sedan. Jag kan inte komma på en enda förening jag vill stödja längre, de verkar bara vara samlingsplatser för naiva människor med stora hjärtan som inte vet bättre och inte heller vill lära sig.

Det händer så mycket saker att jag hela tiden stänger ner fönstret istället för att orka blogga om allt. Men jag kan ju helt enkelt bara säga att det händer för mycket för att jag faktiskt ska orka säga något mer om saken. Hah! Men något slags smakprov kan ni väl få.

Exempelvis att Ellie definitivt kommer att se ut som Halle i framtiden. I värsta fall måste en del av hans öra skäras bort om det inte läker ordentligt, fatta vilket radarpar de två kommer bli.

Jag hade en nära döden-upplevelse häromdagen, även kallat arbetsintervju. Fast jag tvivlar på att de släpper in en såndär oborstad vegan på *censur*. Ska man tro på fördomar så eldar jag ju ner diverse olika byggnader. Speciellt korvkiosker och minkfarmer.

Plötsligt när jag trodde det var dags att få vila upp mig efter Malmö och den fina förkylningen jag drog på mig när jag satt gömd i en buske i rena rama monsunregn-åsk-ovädret, då var det tydligen dags för en annan hund att rymma.

Så letar vi efter en inneboende som är knäpp nog att vilja dela en 4:a med tre människor (halvapor?), sex hundar och två katter.

Jag måste blivit blödig på äldre dagar, för jag smälter totalt när Soraya:
*viftar på svansen
*tigger hej vilt
*vågar gå ut i trädgården helt självmant för första gången
*pussar mig
*får världens infall och börjar leka med en pinne på promenaden
*hoppar ner ur sängen för att se vem som ringer på dörren och nyfiket står kvar och inspekterar främlingen
*tuggar på ett ben
*knölar ner sig bland fragglarna i sängen
...och tusen andra saker man inte trodde hon skulle göra.

Annars har det mest hänt tråkiga saker sen jag kom hem. Typ att Ellie blev allmänt krigsskadad av tyrannen Mao och fick åka i ilfart till djursjukhuset för att limma ihop ett tvådelat öra. Nu ser han lite ut som Halle.

Jag fick eminent sällskap i bilen hem trots allt.

Malmö har förvandlat mig till trött, gnällig och med noll stubin. Det kan gå ett dygn utan observationer, men oavsett tid på dygnet jag ska sova, så kommer de alltid in just när jag somnat. Självklart är det super att folk ringer, oavsett vad klockan är. Det skulle kunna vara så att jag var på rätt ställe vid rätt tidpunkt, så som jag varit förut men fått veta först i efterhand. En eloge till de som fattar att man ska ringa DIREKT, skitsamma om klockan är 4 på natten. Min sömn och mitt humör kan jag kurera senare.

Sitter mest bara och muttrar, suckar och gäspar. Man halvsover med mobilen intill sig för att inte missa något, och då blir man inte direkt utvilad har jag märkt. Inte blir man gladare av att man måste åka hem imorgon heller, utan Soraya. Hon är påkörd, skadad och rädd, riskerar livet om och om igen på motorvägarna, och jag kan inte göra ett skit.

Soraya är på rymmen i Malmö sedan i onsdags (21/7). Hon försvann från Sorgenfri, sågs mellan Jägersro och Rosengård i torsdags kväll (22/7), vid Möllevångstorget lördag kväll (24/7), samt vid Mobilia 14.30 i söndags (25/7). Hon är mycket skygg, så försök inte fånga henne om ni inte är bombsäkra på att få tag i henne, notera tid och plats och kontakta husse snarast. Hon kan eventuellt visa intresse för andra hundar och vilja leka med dem, och kommer hon tillräckligt nära för att man bara ska kunna greppa tag i selen kan det vara en möjlighet. Annars ber vi er att inte försöka, då det bara skrämmer henne ytterligare.

Hon ser ut som en vit tunn schäfer och har svart sele.

Alla observationer tas tacksamt emot. Ring husse Ramzi på (bortredigerat).
Kan ni hjälpa till i sökandet så kontakta mig via mail (bortredigerat) för mer information samt karta.



Jag kommer att åka ner nästa vecka och organisera sökandet, vill någon åka med från Göteborg så hojta. All hjälp behövs.

Idag går mina tankar till Anna, Caroline och Sky. Sky som abrupt avslutade sitt alldeles för korta liv i en tragisk olycka, och Anna och Caroline som lever kvar i tomheten efter sin älskade vän. Livet är orättvist, döden lurar bakom hörnet och slår till när man minst anar det. Det finns inte ord nog att beskriva smärtan, sorgen och saknaden efter en älskad vän.

För ett år och tre dagar sedan avslutade min älskade Spike sitt liv på samma tragiska sätt. För ett år och tre dagar sedan bar jag min älskade vän längs motorvägen, helt förblindad av tårar. Den smärtan önskar man inte ens sin värsta fiende.

Vila i frid Sky. Hälsa våra andra älskade ängladjur på andra sidan regnbågsbron.